Jag är uppriktigt förvånad över att regeringen inte varit intresserad av att lyssna till oss som arbetar med folkbildning, utan valt att göra dessa omfattande nedskärningar utan hänsyn till konsekvenserna. Satsningen på folkhögskolan bedöms som helt otillräcklig av folkhögskolornas organisationer, inte minst mot bakgrund av att anslaget till folkhögskolan 2023 är en halv miljard kronor lägre än året innan, så även den har kritiserats.
Det ligger nära till hands att tro att de senaste årens uppgifter om fusk och felaktigheter i studieförbunden samt om kopplingar till islamisk extremism ligger bakom neddragningarna. Det huvudsakliga argument som utbildningsministern framfört för neddragningen är dock ett annat: att staten nu prioriterar utbildningar som ger jobb framför studieförbundens ”hobbykurser” och han exemplifierade med matlagningskurser. Liknande argumentation har tidigare bland annat framförts av arbetsgivarorganisationen Almega utbildningsföretagen, som organiserar kommersiella utbildningsföretag. Det här är en missvisande beskrivning av studieförbundens verksamhet och det är mycket olyckligt att regeringen anammat den.
Jag är uppriktigt förvånad över att regeringen inte varit intresserad av att lyssna till oss som arbetar med folkbildning.
Det är för tidigt att uttala sig om de exakta konsekvenserna för Folkuniversitetets verksamhet, men så här stora neddragningar kommer att medföra besparingar och innebära uteblivna satsningar inom vår folkbildning. Våra stiftelseledningar och jag själv arbetar just nu med att få överblick över situationen och genomföra nödvändiga besparingar med så lite negativa effekter som möjligt.
Ungefär samtidigt som statsbudgeten presenterades tillkännagav regeringen att den pågående folkbildningsutredningen får tilläggsdirektiv, samt att utredningstiden förlängs till juni 2024. Tilläggsdirektiven är inte omvälvande, men inriktningen på kontroll förstärks ytterligare. Utredningen ska också överväga att ersätta det oberoende Folkbildningsrådet med en eller flera befintliga myndigheter. Min bedömning är att en förändring till en myndighetslösning i förlängningen skulle minska frihetsgraden och därmed förutsättningar för kvalitet och kreativitet hos både studieförbund och folkhögskolor. Allt tyder också på att kostnaderna skulle bli högre med en myndighet, och att medlen som faktiskt kan användas till studiecirklar, folkhögskoleutbildning och kulturprogram därmed skulle bli ännu mindre.
Ett ytterligare bekymmer är den ökade satsning på kontroll och uppföljning som signaleras i det nya statsbidragssystemet för studieförbunden och som mycket väl kan komma att påverka även folkhögskolorna. Visst behövs kontroll och uppföljning, men redan de kontroller som finns idag tycks skjuta över målet med stora arbetsinsatser och få avvikelser. Om ännu mer resurser ska läggas på kontroll och inspektioner kommer även de att behöva tas från studieförbundens krympande verksamhetsbidrag.
Men till sist: Vi som arbetar på Folkuniversitetet och på våra fem folkhögskolor är vana vid tuffa förutsättningar. Vi kommer att klara av det här också.
