Det hör inte till vanligheten att en kommunpolitiker tar så mycket plats i en riksdebatt som moderaten Sophia Jarl gjorde förra året. Det verkar hon medveten om och lite stolt över där hon sitter på bästa sändningstid i SVT med Anders Holmberg i programmet 30 minuter för att prata om Norrköpings kulturpolitik. Även om det mesta av intervjun kommer att handla om någonting annat. Vilka var det egentligen som hon kallade för ”en bortskämd kulturelit” i sin omtalade debattartikel?
I telefon, nästan ett halvt år senare, låter hon trött på att igen behöva förklara samma sak. Nej, det är inte musikerna i en symfoniorkester, dansarna i ett kompani, konstnärerna som jobbar i sina ateljéer eller deras publik som hon menar är ”kultureliten”.
– Eliten är de som tror att kulturen kan stå vid sidan om. Som känner att de är för mer och inte vill bidra i en lågkonjunktur när alla andra måste skära ner. I Norrköping avsätter vi fortfarande en halv miljard till kulturen. Det tycker jag är en ansenlig summa. Tvärt om har vi flyttat fram positionerna för kulturen. Det är därför de frågorna numera ligger under vårt Tillväxtkontor.
Norrköping kommuns nya organisation, där kulturen delar avdelning med näringsliv och leds av en tillväxtchef, säger kanske mer om förra årets kulturdebatt än vad någon genomgång av budgetposter kan göra. Bråket verkar mer handla om två perspektiv på kollisionskurs. Den ena sidan ser kulturen som ett medel och väntar sig att den förutom berikande upplevelser även ska bidra till att ekonomin utvecklas. Medan den andra tycker att kulturen har ett egenvärde oberoende av vad den kan leda till.
Samma skillnad mellan perspektiv, som även den rör upp känslor, visar sig i en närliggande debatt. Även den blossade upp efter politiska omprioriteringar. Förra året sänkte regeringen statsbidragen till Sveriges studieförbund, en minskning med en dryg miljard över tre år, för att i stället göra riktade satsningar på det utbildningsminister Mats Persson i SVT kallar för ”utbildningar som ger riktiga jobb”. En syn på kunskap som liknar den som Sophia Jarl har på kulturen. Visst är det bra om medborgare utvecklas i ett livslångt lärande. Men om det offentliga ska betala bör resan också leda till ökad sysselsättning och större skatteintäkter.
Ekonomi handlar så mycket om pengar, men pengar är inte intressanta i sig.
Frågan är bara om sambandet mellan kultur och tillväxt går att mäta så enkelt. Under förra årets bråk om nedskärningar på kulturens område och i synen på fri bildning, kom en röst att utmärka sig mer än andra. Både i sitt stora genomslag och för att den dök upp från ett håll som många kände var oväntat. Som rektor för Handelshögskolan i Stockholm hade Lars Strannegård gjort sig omtalad för sitt initiativ att lyfta in kultur och historia i de annars ekonomitunga utbildningarna. I kulturdebatten ville han bland annat påminna om i vilken ordning som man gör bäst att spänna den metaforiska vagnen och hästen.
– Ekonomi handlar så mycket om pengar, men pengar är inte intressanta i sig. Det intressanta är potentialen som pengarna bär med sig. Allt det som man vill göra med livet i termer av meningsfulla upplevelser och förhöjd livserfarenhet. Kultur tycker jag framför allt handlar om de sakerna, inte vad den kan leda till.
Precis som Sophia Jarl menar Lars Strannegård att det finns en koppling mellan kultur och tillväxt. Framför allt i sambandet mellan ett lands samlade kreativitet och demokrati. Det tycker han att all ekonomisk historia pekar på, att den påhittighet som flödar ur kulturen både förutsätter och leder till ekonomisk tillväxt. Men han ser en fara i att försöka mäta den.
– Även om det går att räkna på hur många som går på utställningar eller teateruppsättningar, vilka åldrar besökarna har och hur mycket pengar som spelas in, är upplevelsernas effekter på samhället svåra att se. Att försöka mäta dem kan medföra risker, eftersom saker som man räknar på har en tendens att börja styra verksamheten.
Alldeles vid foten av Karlatornet, nordens högsta skyskrapa och stolt galjonsfigur för Göteborgs expansiva näringsliv, slog Folkuniversitetet förra året upp sina nya lokaler för två konstnärliga utbildningar. Balettakademien och KV Konstskola.
På utsidan är det två plusgrader, dimma och snömodd. På insidan, nedanför trappan i den stora inglasade lobbyn, förbereder en grupp konstelever vernissage. Temat är stolar, som det ser ut med fokus mer på form än funktion. Upp för trappan till lobbyns andra våning hasar musikal- och -danselever i tofflor och mjukisbyxor. Någon av dem värmer upp rösten.
I en av danssalarna sätter sig tredje årets dansklass i cirkel på golvet. Toby Kassell, lärare med meritlista från danskompanier som hans elever än så länge bara kan drömma om, kommer in på ämnet för dagens lektion. Improvisation.
De sprider ut sig i rummet. Toby Kassell scrollar fram musiken i sin smartphone, rytmisk ambient. Det som såg ut som en konform grupp, förvandlas plötsligt till tolv oberoende generatorer av rörelse. Taktilt och graciöst, ibland ensamt och ibland i kontakt med en partner. Även när Toby Kassell stänger av musiken fortsätter dansen. De behöver bara rytmen från sina egna steg, strumpläst mot parketten, för att långsamt smälta samman med varandra.
På något märkligt poetiskt sätt uppstår ordning ur kaos.
Det går kanske att se på dansarnas improvisationsklass bildligt, som metafor för kulturarbetares rörlighet på arbetsmarknaden. Fria atomer som flyter omkring där ute, då och då i kreativa möten med andra. Bra på att ha sinnena öppna utåt och inåt, alltid redo för den boll på volley som kommer emot dem. Vare sig det handlar om skapande eller chansen att få betalt.
Lokalerna är visserligen nya men KV Konstskola och Balettakademien är två anrika institutioner. Under ett halvt sekel har de hunnit skicka tusentals konstnärer och dansare ut på resor i yrkeslivet. Ibland till framgång på Sveriges stora scener och viktiga gallerier. Ibland till underbetalda prekariat och strategiskt valda, alternativa försörjningsvägar.
De två skolcheferna, Thomas Zornat på KV Konstskola och Alexandra Topalov på Balettakademien, vet att deras elever går ut i hård konkurrens. Förutom att göra sitt bästa för att skapa bra förutsättningar för elevernas konstnärliga utveckling, måste de också utsätta dem för kontakt med branschen, så att de förstår de hårda villkoren som råder.
– Frågade man elever vid konstskolor för 30 år sedan vad de ville bli så svarade 95 procent konstnär, , säger Thomas Zornat. Idag kanske fem procent svarar så. De andra vill jobba med design, mode, appar, arkitektur, spelutveckling. Idag har man både mer koll på jobb och är mer intresserade av att kunna få jobb – och tänker mer på försäljning – än vad vi gjorde på min tid.
På Balettakademien tror Alexandra Topalov att bilden delvis är annorlunda. Förutom kärleken till sång och dans finns även en levande dröm om att jobba i yrket. För musikaleleverna är det målet lättare att uppnå. Det finns en stor efterfrågan på nya artister och många auditions på både institutionsteatrarna och mer säsongsbaserade engagemang.
Idag har man både mer koll på jobb och är mer intresserade av att kunna få jobb.
För dansare är det svårare. Platser i kompanier förutsätter ofta tre års yrkeserfarenhet. Där tävlar man också mot tusentals sökanden från hela världen. På Balettakademien försöker man därför hjälpa eleverna att utveckla en bredd, så att de kan klara sig som frilansare. Då ingår att skriva projektansökningar, tänka sig uppdrag som koreograf och andra närliggande yrken.
Tre dagar efter klassen med Toby Kassell, under en rast mellan danspass, kommer Nelly Kask Edström in på ett av Balettakademiens studierum. Hon sätter sig, tar av locket på lunchlådan och börjar berätta. Resan som dansare har hunnit bli lång. Hela tretton år om hon lägger ihop tiden här med all dans som hon har hållit på med innan.
Efter en så hård satsning, de senaste fyra åren medvetet mot en yrkesroll, hur avgörande är det att ta sig förbi konkurrensen in på ett eftertraktat danskompani? Jo, det tycker hon är viktigt. Samtidigt är det inte huvudsaken. Största drivkraften är det som händer i stunden när hon får dansa. Hon lägger ner gaffeln och funderar. Det är inte lätt att förklara för någon som själv inte har provat.
– Dans är ett väldigt, väldigt bra sätt att uttrycka känslor på. Man blir som hög av en stor frihet, att kunna använda kroppen och röra den som man vill. Jag tycker nästa synd om dem som inte har testat, att vara så rörlig, bara skaka av sig all stress och få endorfiner.
Den långa resan som hon har gjort går inte bara att mäta i antal år. Allt som såg så naturligt ut på improvisationsklassen med Toby Kassell, hennes närvaro i nuet och samspelet med kamraterna, har inte alltid varit enkelt.
På gymnasiet i Örebro, med dans på schemat fyra dagar i veckan, kom de stora tekniska framstegen. Under tiden vid Kävesta folkhögskola började hon kunna uttrycka sig med dans. Här på Balettakademien var största framsteget kanske att bli av med den stora scenskräck som hon hade haft sedan hon var barn. Och vilka de stora framstegen blir under karriären efter att hon tar examen får framtiden utvisa.
En annan sak hon har lärt av dansen är att ta ett steg i taget.
– Planerna efter sommaren är inte färdiga. En del av mig vill tillbaka till Örebro och familjen. En del vill stanna kvar i Göteborg och ta dansklasser. En del vill dansa utomlands. Det kommer jag att göra förr eller senare, bara resa och gå på auditions. Den största drömmen skulle vara att till slut hamna i Sverige och få en plats på GöteborgsOperan.
Ett par kilometer norr om Karlastadens alla nybyggen av glas och stål, i det hamnnära industriområdet Ringön, går konstnären Lars Magnusson omkring i sin ateljé och städar. Han har precis haft vernissage för sin utställning Changing the World for the better. Nu plockar han undan och varvar ner, batterier måste ibland fyllas på.
De senaste veckorna har varit intensiva. Förutom att förbereda och hänga sina verk på galleriet i Vasastan i Göteborg, har den andra delen av arbetstiden som vanligt gått till jobbet som kommunikatör på Regionteater Väst. Lars Magnusson bekräftar den bild som skolchef Thomas Zernat ger av sina elevers troliga framtid som konstnärer.
Efter sina år först på KV Konstskola och sedan Dômen, konststudierna som blev en slags halvlekspaus i karriären som journalist och kommunikatör, har Lars Magnusson balanserat sitt konstnärskap hela tiden med ena foten i tryggt lönearbete.
Tavlorna i hans utställning på Galleri KC är stora svartvita utsnitt av kontorslandskap och konferenslokaler. Arbetarna i miljöerna har inga ansikten, bara kläderna på deras kroppar vittnar om att de existerar. Känslan är abstrakt, anonym och spöklik.
Den lokal som han delar med tolv andra konstnärer – arbets- och utställningsytor, ett fotolabb, förvaring och ett gemensamt kök – kunde inte skilja sig mer från kontorslivet som han skildrar på sina bilder. Här i ateljén finns inga datorer. Överallt ligger utspridda verktyg, penslar och material i skeden av förvandling. Känslan är konkret och personlig.
Lars Magnusson drar sig ändå för att kalla sin konst för kritik av kontorsarbetets alienation.
– Framför allt vill jag lyfta att det finns en absurditet. Ett glapp mellan vad man säger och vad man faktiskt gör när man jobbar på kontor och i business. Med uttryck som att ”nu ska vi ge 110 procent” samtidigt som det man gör mest är att sitta i möten och skicka mejl. För mig är det viktigt att ha kontakt med en känsla av mening i livet, oavsett om jag jobbar eller gör annat.
I hans sökande efter mening har studieförbund och delad kreativitet spelat en avgörande roll genom livet. Från nyårsrevyerna i Gislaveds folkets hus, den kommunala musikskolan och gitarrspelet i tonårens olika punkband, över studentteatern när han läste vid universitetet och kurserna i teckning och målning på ABF.
På frågan hur Lars Magnusson ser på den fria bildningens relation till kulturen har han lätt att svara. Den tycker han är superviktig. Inte minst för att det är så enkelt att söka kurser och utbildningar. I sin tur sänker det tröskeln till en naturlig kontakt med kulturen. Däremot tycker han att det är svårare att säga vad hans konstnärskap är värt för andra. Han tar en sipp kaffe, funderar en stund innan han till slut svarar.
– Nej, jag tror inte att just mitt konstnärskap har nån större samhällsnytta. Men det tusentals gör samtidigt kan utvecklas till vad som helst, också ekonomiskt. Även om den processen kanske är för slumpmässig för att förklara. Sedan tror jag att det finns en stor samhällsnytta i att folk mår bra av sitt utövande.
