New York Times kolumnist David Brooks sig frågade 2019 vilket de nordiska ländernas framgångsrecept till höga nivåer av produktivitet, jämlikhet, social tillit och välmående har varit. Det livslånga lärandet, blir hans slutsats. Han skrev: ”The 19th-century Nordic elites did something we haven’t been able to do in this country recently. They realized that if their countries were to prosper they had to create truly successful ’folk schools’ for the least educated among them. They realized that they were going to have to make lifelong learning a part of the natural fabric of society.”
Grundläggande konsensus i Sverige har varit: Bildning gör människor fria. Folkbildningen i sin linda blev snabbt en viktig del för att göra medborgarna redo för den framväxande demokratin och statsminister Olof Palme kallade snabbt landet för en ”studiecirkeldemokrati”.
Samhället har på många sätt förändrats sedan folkbildningens framväxt tog fart. Vi har i dag ett utbildningssystem som är lika för alla, samtidigt står de som är långt ifrån arbetsmarknaden i dag ännu längre ifrån. Det rasar krig i världen och klimatkriserna avlöser varandra. I ett omvärldsperspektiv ser vi hur totalitära rörelser växer och polariseringen ökar.
På senare tid har det också varit omtumlande år för folkbildningen. Kritik från Riksrevisionen, förslag på en ny, kvalitetsbaserad, statsbidragsmodell och en pågående statlig utredning.
Folkbildningen har en över hundra år lång tradition, men vilken roll ska den axla i framtiden?
– Det har varit kris på kris på kris. Och nu pågår jättemånga olika processer. Det nya bidragssystemet bejakar vi, det är bra och spännande med ett kvalitetsfokus – lite äntligen-känsla. Samtidigt pekar mycket på att det blir minskade bidrag och det hotar delar av verksamheten.
Folkuniversitetets generalsekreterare Gunnar Danielsson konstaterar att det är röriga tider för folkbildningen. Men även att det är viktigt att inte tappa fokus på huvuduppgiften.
– Låt oss inte lamslås av oro för framtiden. Vi har en enormt stark, stor och viktig verksamhet som pågår.
Andrea Rodriguez som är förbundschef i Studiefrämjandet, ett av Sveriges största studieförbund, håller med.
– När folkbildningen är som bäst så bevisar den sig själv. Den är ifrågasatt nu, men jag har aldrig varit mer övertygad, säger hon och fortsätter:
– Vi måste gå tillbaka till rötterna. Vi ska skapa platser där människor möts, byter perspektiv och diskuterar. Det handlar om att utveckla dialogkompetens, att lära sig att diskutera på ett klokt sätt fastän vi tycker olika.
Gunnar Danielsson tycker att de olika former av system som styrt statsbidragen sedan 1992 har uppmuntrat till att svara på frågan ”vilken verksamhet ska vi bedriva för att få så mycket bidrag som möjligt?”. Det nya systemet uppmanar i stället att fokusera på vilken verksamhet man vill bedriva för att uppfylla folkbildningens mål.
– Jag kan bland annat se hur vi kan jobba med integrationsfrågor på ett annat sätt, vi borde kunna använda mer medel till exempelvis kurser i svenska för personer som inte är köpstarka, säger Danielsson.
Det måste finnas andra vägar till kunskap än det traditionella skolväsendets.
Han får medhåll från Rodriguez, men samtidigt ser hon problem med det nya systemet.
– Det som är svårt i det nya är att fördela bidragen utan att vi skapar en komplicerad överrock. Hur ser objektiva fördelningskriterier ut när det handlar om kvalitet? Utmaningen med mätindikatorerna säger något om hur mångfacetterad folkbildningen är – det finns så mycket verksamhet där man inte kan mäta resultat en vecka senare, men där man förändrar någons liv på sikt.
Folkbildningen har de senaste åren förändrat spelplanen inom många olika områden. Man har exempelvis spelat en viktig roll i samhällets ökande digitalisering, där digital kompetens har blivit en självklar demokratifråga där man behöver kunna tekniken för att vara en fungerande samhällsmedborgare och inte bli del av ett digitalt utanförskap.
Likaså har man haft betydande verksamhet för kulturlivet. För några år sedan undersöktes studieförbundens betydelse för kulturlivet i en rapport från Myndigheten för kulturanalys. Rapporten visade att verksamheterna, i tider av stark urbanisering, utgör nyckelresurser för en levande landsbygd.
Och Gunnar Danielsson kan se flera andra områden där folkbildningen har varit en nyckelspelare.
– Vi har haft flera nya viktiga uppdrag, många har haft att göra med de flyktingströmmar och krig som drabbat världen. Samtidigt har den stora frågan om klimat och hållbar utveckling vuxit sig större. Och internationella frågor har vi alltid jobbat med – nu är det viktigare än någonsin att ta bort murar i stället för att sätta upp dem.
Den ideella organisationen Folkbildningsrådet lämnar varje år en samlad bedömning av hur folkbildningen lever upp till statens fyra syften med statsbidraget – påverkan, utbildning och bildning, kultur och det kanske viktigaste: att stärka och utveckla demokratin.
I en rapport från 2022 fördjupade man sig i folkbildningens förutsättningar att agera i och för demokratin. I den konstateras att studieförbund och folkhögskolor rustar människor för ett aktivt samhällsengagemang genom bildning, praktisk handling och övning i demokratiska processer.
– Det finns sociologiska teorier om att alla människor behöver en tredje plats där man känner sig trygg. Du har ditt hem och jobb eller studier. Är du etablerad i samhället och bildad kan din tredje plats vara en förening där det är dyrt att vara medlem eller där du behöver förkunskaper, men det behöver också finnas en plats för dem med andra förutsättningar om vi ska kunna utveckla demokratin med låga trösklar, säger Andrea Rodriguez.
Samtidigt har folkbildningen kritiserats för att inte huvudsakligen nå dem som behöver låga trösklar, utan i stället finansiera en rik innerstadspubliks fritidsintressen. Men Gunnar Danielsson menar att kritiken grundar sig i ett missförstånd om vad folkbildning egentligen är.
– Folkbildning är som bibliotek – det är en del av en infrastruktur i ett demokratiskt samhälle som finns till för alla.
Kriser är utmanande, men kan användas till att tänka nytt och utveckla nya former för att engagera.
Och långt ifrån den rika innerstadspubliken har folkbildningen upplevt en renässans, i orten. Det menar professor Johan Söderman, ledamot i Folkbildningsrådets styrelse och nationella rådet för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet, som har skrivit boken ”När betongen rätar sin rygg: ortenrörelsen och folkbildningens renässans”.
– Debatten som nu pågår vittnar om att vi går mot en tid där vi vill prata om bildning, i stället för att fortsätta ensidigt prata om utbildning, säger Söderman.
Han tycker att det politiska samtalet har hamnat snett.
– Man pratar bara om att klara grundskolan, men det viktiga är ju att man kan något efteråt. Det måste finnas andra vägar till kunskap än det traditionella skolväsendets.
I orten finns just det. Ortenrörelsen är det samlande namnet på den mobilisering som i dag sker i stigmatiserade bostadsområden runt om i hela Sverige.
– I ortenrörelsen är självbildning en stor del, här ägnar man sig åt en egen form av bildning som ger svar på det man inte fick svar på i skolan – folkbildningen blir en viktig andra väg som öppnar dörrar till samhället och stärker självförtroendet för många unga.
I arbetet med sin bok har Söderman, och forskarkollegorna Ove Sernhede och René León Rosales, rest runt till föreningar i orten som Pantrarna i Göteborg och Malmö, liksom Rörelsen Gatans Röst och Ansikte i Malmö. De jämför folkbildningens betydelse för rörelser i förorterna med den svenska arbetarklassen som för hundra år sedan engagerade sig i studiecirklar och bildningsförbund för att bli en del av samhället.
– Det finns en stor likhet historiskt med vad många som bara hade gått i folkskola och sedan gick till arbetaryrken upplevde; de förstod att de själva behövde skaffa sig bildning. Folkbildningens viktigaste funktion är att se till att alla kan stå upp för sig själva, yttra sig och aktivt delta i samhällsdebatten.
Söderman ser risken för att man inte vågar lita på sin roll i samhället som folkbildningens största framtidsutmaning.
– Det som är folkbildningens grund är helt avgörande för att nå unga i framtiden. Medan det vanliga skolväsendet handlar mycket om att uppfinna modeller för alla är folkbildningens själ det personliga engagemanget.
Folkbildningen spelar en jättestor roll för dem som kommer till Sverige.
Idéhistoriker och författare Sverker Sörlin är Folkuniversitetets ordförande. Precis som folkbildningen upplever en renässans i orten är han övertygad om att man även på andra håll kan cementera sin plats i framtiden.
– Man behöver knyta an till de aktuella problem vi har och ha en mer proaktiv inställning. Kännedomen om folkbildningens institutioner är svagare i dag och man kan inte få tillbaka sin ställning genom att använda gamla hjulspår, man måste aktivt väcka engagemang hos medborgare där de famlar efter ett svar; från utmaningar som klimatet och att vi lever över våra tillgångar till att resurser är ojämnt fördelade. Religion har också blivit en viktig fråga.
Sörlin är övertygad om att folkbildningen kan rusta människor till att hantera vår tids stora stötestenar som klimatkris, integration, den demografiska utmaningen med en åldrande befolkning och en tilltagande urbanisering.
– När utredningen är klar har vi vår spelplan och måste tänka framåt. Där måste folkbildningsaktörerna vara väldigt aktiva och berätta vart man vill och varför. För hundra år sedan gavs vi ett stort samhällsuppdrag och vi behöver formulera ett sådant igen, säger han och tillägger:
– Jag tycker att vi är på god väg efter pandemi, flyktingströmmar och krig. Kriser är utmanande, men kan användas till att tänka nytt och utveckla nya former för att engagera.
De senaste åren har folkbildningen blivit en viktig aktör vid mottagandet av flyktingar från Ukraina. Man har snabbt ställt om och kunnat bidra med bildning inom språk och samhälle. Likaså har man stöttat med kontakter inom föreningsliv och kompetensutveckling – men också genom att erbjuda sociala sammanhang under en svår tid.
Jenny Edfeldt är etableringskoordinator för Folkuniversitetet Norrbottens projekt North4Ukrainians. Genom att kartlägga kompetens och erbjuda språk- och vidareutbildningar arbetar man inom projektet för att ukrainare från södra Sverige ska kunna flytta upp till Norrland och de lediga jobb som finns där.
– Det kräver ett nära samarbete med såväl näringsliv som kommun och region. Och bara fyra månader in i projektet har vi hunnit kartlägga över 400 människor, berättar Edfeldt.
Folkuniversitetet i Norrbotten arbetar med flyktingar från Ukraina på flera sätt, bland annat startar man upp svenskakurser på distans så man kan studera samtidigt som man arbetar. Man har satsat på informationsinsatser inom områden som samhällsfunktioner, skatt, svenska lagar och regler.
– Folkbildningen spelar en jättestor roll för dem som kommer till Sverige, man får tillhöra ett sammanhang och får lära sig om landet man har kommit till. Det blir också ett mycket viktigt stöd för norra Sveriges näringsliv och de utmaningar som finns i att hitta kompetens.
