Folkbildningens mer än 150-åriga existens är en komplex historia. Först folkhögskolorna och sedan även studieförbunden har varit en del av samhällsutvecklingen under hela den här perioden och givit viktiga impulser till framväxten av demokrati och bred tillgång till utbildning i Sverige. Samtidigt har samhället och politiken påverkat folkbildningen och andra delar av civilsamhället mycket påtagligt. Det är i samspelet mellan offentlighet, näringsliv och det vi idag kallar civilsamhälle som den svenska samhällsmodellen vuxit fram. Självklarheter kanske, men när den mediala uppmärksamheten riktas mot den mycket lilla andel av folkbildningen och civilsamhället där bidrag från stat, landsting och kommun på olika sätt har missbrukats är det viktigt att framhålla den större bilden av både civilsamhälle och folkbildning. Utöver den historiska betydelsen så är folkbildningen viktig för många människor i Sverige här och nu. Folkbildningens hundratals lokaler är mötesplatser i städer och på landsbygd. Studieförbundens kurser, studiecirklar och kulturaktiviteter når människor i landets alla kommuner. Folkhögskolornas engagemang för att bidra till demokratin i lokalsamhällen, såväl i glesbygden som i storstädernas förorter, gör Sverige till ett bättre land att leva i.
Hur ska statens stöd till folkbildningen bli så effektivt som möjligt även i framtiden? Frågan engagerar många. I januari presenterade Folkbildningsrådet efter lång tids utredning och dialoger ett förslag till nytt system för fördelning av statsbidraget till studieförbunden. Systemet är tänkt att undanröja eller minska risken för missbruk av bidrag, men framför allt för att öka studieförbundens möjligheter att bedriva verksamhet av hög kvalitet utifrån sina respektive profiler och från sin tillhörighet i olika delar av civilsamhället. Folkuniversitetet kommer att avge ett officiellt remissvar på förslaget den sista mars, men redan nu vågar jag säga att vi ser positivt på förslagets intentioner och allmänna utformning och att vi kommer att anstränga oss för att bidra till ett system som blir så bra som möjligt för hela folkbildningssektorn.
Det här för med sig ett fantastiskt intressant arbete där vi i hela vår organisation resonerar om vad som är vår särart.
Ett av förslagets mer intressanta inslag är att studieförbundens kvalitet ska bedömas utifrån respektive organisations profilområden, områden som vi själva definierar. Detta är tänkt att uppmuntra studieförbunden att belysa och utveckla sin särart. För Folkuniversitetets del ser jag framför mig att det här för med sig ett fantastiskt intressant arbete där vi i hela vår organisation resonerar om vad som är vår särart, vilka som är våra kännetecken och hur vi kan utveckla våra styrkor ytterligare. Som tur är har vi inte så bråttom, sannolikt är det först en bra bit in på 2024 som vi och andra studieförbund behöver vara färdiga med att formulera oss kring dessa strategiska profilområden.
Folkbildningen har funnits sedan 1800-talet, och även Folkuniversitetets rötter sträcker sig tillbaka till tidigt 1900-tal. Samhällstrender, olika system för fördelning av bidrag, politiska trender och omvärldsfaktorer har alltid påverkat Folkuniversitetets verksamhet kraftigt, samtidigt som några beståndsdelar alltid funnits med – närheten till universiteten, den internationella orienteringen, obundenheten och engagemanget för nyskapande verksamhet. Det nya statsbidragssystemet kommer inte i ett slag att förändra oss, men om systemet infriar förväntningarna kan det ge oss goda förutsättningar inför de närmaste tio åren. Och högre förhoppningar än så kan man knappast ha.
