Hunden härstammar från vargar som tämjdes för 15–20 000 år sedan. Liksom vi själva är vargar samarbetande djur som lever i familjegrupper. Det var alltså lätt för människor och vargar/hundar att leva tillsammans och den långa samvaron har gett upphov till en unik relation. Om det vittnar inte minst den stora mängd av hundgravar som visar att människor för över 14000 år sedan betraktade hundarna som familjemedlemmar, värda en riktig begravning med gravgåvor av olika slag. Hundar och människor har under denna tid utvecklat nya egenskaper som underlättar relationen – vi har helt enkelt blivit mycket bättre på att förstå varandra.
Hundar (åtminstone vissa) kan lära sig betydelsen av hundratals ord bara genom att höra dem en enda gång. De har utvecklat läten som låter dem kommunicera med sina ägare och vi människor har en instinktiv förmåga att skilja mellan olika känslolägen hos hundar bara genom att lyssna på hur de låter. Hundars förmåga att läsa av subtila delar av vårt kroppsspråk är så välutvecklad att man kan få för sig att de ibland kan läsa våra tankar. En del hundar kan larma en halvtimme eller mer innan ägaren får ett epileptiskt anfall, vid en tidpunkt när personen själv inte vet vad som pågår.
Ändå florerar teorier i hundkretsar om att ägaren måste vara en ”dominant ledare” för att hunden inte ska ta över och terrorisera familjen. Forskningen visar något helt annat. Hundars sätt att betrakta sina ägare påminner mest om hur små barn ser på sina föräldrar – som tillvarons trygga mittpunkt. Den dominanta ledaren är en av många myter hundägare behöver göra sig av med.
Som forskare fascineras man av sådant som -fortfarande är oförklarat.
Men trots årtusenden av nära samvaro, där hundarna delat vårt liv, våra hem och vår mat och sovit i våra sängar har de många välbevarade hemligheter. Varje hundägare vet att de ofta och gärna äter gräs trots att de i grund och botten är köttätare. Det är bara ett exempel på sådant som forskningen inte kan förklara i dag. Liksom varför de maniskt vill rulla sig i riktigt illaluktande lämningar, som ruttna kadaver eller avföring från grävling och räv. För att inte tala om hur begivna många hundar är på att äta upp avföring, främst från rådjur och hare men också från katter och ibland från människor.
Som forskare fascineras man av sådant som fortfarande är oförklarat. Det gör hunden särskilt intressant. Och nog skulle man också vilja veta varför de tycker det är så roligt att leka, varför de sover bort stora delar av livet och anledningen till att de ibland lägger huvudet på sned på det mest insmickrande sätt när man pratar med dem. Det finns gott om jobb för framtidens hundforskare.
