I början av 1970-talet observerade hon att förälskade personer ofta berättade om djupa humörsvängningar och både fysisk och psykisk smärta.
Tennov beskriver effekterna av osäkerheten vi kan uppleva i kärleksrelationens inledande fas, innan vi känner tillit till varandra och en framtid tillsammans. I denna fas kan vi bli lite besatta, lite galna. Vi får svårt att ta långsiktiga beslut, vi blir otåliga och vill svälja den vi är förälskade i med hull och hår. Neuropsykologisk forskning visar att förälskelse påverkar hjärnan på samma sätt som när vi är deprimerade eller drogberoende.
Kärleken handlar i mångt och mycket om att vilja den andre väl.
Men det finns ljus i tunneln. Denna sjukdom som kallas förälskelse kan nämligen övergå i kärlek. Kärleken gör oss inte sjuka utan bättre rustade för att hantera livets utmaningar. I alla fall när vi talar om kärlek så som jag definierar den, som ett ömsesidigt erkännande av varandra som sociala varelser som behöver varandra för att utveckla en positiv relation till oss själva.
Kärleken handlar i mångt och mycket om att vilja den andre väl och hjälpa varandra att förverkliga ett gott liv.
För att älska och bli älskade måste vi sätta ord på våra behov och begär på ett sätt som gör att vår partner kan förstå oss och bistå oss i våra strävanden. Att lägga vårt bultande hjärta på ett silverfat tycker många av oss emellertid är obehagligt, eftersom det kräver att vi blottar vår sårbarhet. Då måste vi påminna oss om att den vi älskar inte är tankeläsare och inte kan komma oss nära och förstå vad vi har behov av om vi vägrar att tala om det. Vi kan dessvärre bli både nedstämda och deprimerade i relationer där vi av olika skäl inte sätter ord på vem vi är och hur vi tycker att livet bör levas. Undanhållandet av sanningen om oss själva eller lögnen om vad vi önskar oss leder faktiskt till att många av oss aldrig får uppleva kärlek. En fungerande kärleksrelation förutsätter nämligen en pågående förhandling om hur vi ska leva tillsammans så att både vi själva och vår partner får utrymme och möjlighet att utvecklas.
Den levande och dialogiska kärleken tar ofta sin utgångspunkt i en förälskelse som gör oss självsäkra, kreativa och hoppfulla. Förälskelsen behöver alltså inte nödvändigtvis tolkas som ett sjukdomstillstånd. Det finns många som vittnar om förälskelsen som ett fysiskt och sexuellt uppvaknande, ja rent av en andlig och politisk kraft. Den italienske sociologen Francesco Alberoni menar att förälskelse inte är att åtrå en vacker eller intressant person, utan att vilja göra om samhället att se världen med nya ögon. Därför är kärleken en av de viktigaste krafterna bakom såväl självförverkligande som samhällsutveckling.
Emma Engdahl, professor i sociologi, Karlstads universitet och Göteborgs universitet
