Otryggheten i det svenska arbetslivet ökar. De tillfälligt anställda har blivit nästan dubbelt så många och på senare år har ett nytt fenomen dykt upp: gigarbetarna som ofta helt saknar anställning.
Utvecklingen får Sverige att sticka ut i jämförelse med andra länder. Men vad är det som har hänt? Ett svar finns i politiska reformer med syfte att göra det lättare för företag att verka i vårt land, bland annat genom att kunna använda tillfälliga anställningar.
– I början av 1990-talet hade Sverige det högsta anställningsskyddet för tillfälligt anställda i västvärlden. Nu ligger vi i botten. Inget annat land har haft en motsvarande uppluckring av arbetsrätten, säger Johan Alfonsson, doktor i sociologi som forskar om det otrygga arbetslivet.
Mest utsatta är gigarbetarna, som många nog förknippar med de rosaklädda cykelbuden. De utgör ungefär två procent av arbetsutbudet och jobben förmedlas via digitala plattformar.
Inget annat land har haft en motsvarande uppluckring av arbetsrätten.
– Arbetet kan vara fysiskt, som cykelbud eller chaufförer, men det finns också digitala gig-arbeten, allt från mikrojobb som att transkribera ljudfiler till kvalificerade arbetsuppgifter som översättning och kodning, säger Johan Alfonsson.
Gemensamt för gigarbetarna är stor otrygghet. De vet inte när eller hur mycket de ska arbeta eller vad de får betalt, vilket gör det svårt att planera sitt sociala liv. De ses inte som anställda utan som egenföretagare, något som också får konsekvenser.
– Eftersom de inte är anställda täcks de inte av arbetstids-, semester- och arbetsmiljölagarna. De är dessutom ofta födda utanför Europa, har begränsade språkkunskaper och små möjligheter att ta del av övriga skyddsnät i samhället, säger Johan Alfonsson.
Han menar att den ökade otryggheten i arbetslivet intensifierat klassklyftorna. De mest utsatta tillhör arbetarklassen och det finns risk att arbetsmarknaden drivs isär när man inom klassgrupper måste konkurrera om trygga och otrygga anställningar – något som i sin tur späs på av att arbetslösheten ser ut att öka med inflationskrisen.
– Anställningsskyddet är en del av ett kollektivt löntagarskydd. När det monteras ner blir individuella skydd viktigare, som utbildningsnivå och hur attraktiv din arbetskraft är. Det kan leda till en tydligare uppdelning mellan klasserna, eftersom de som har tillgång till detta primärt är medelklassen.
Finns det något sätt att vända utvecklingen? Johan Alfonsson är pessimistisk men säger att de kollektiva skydden måste upp igen och att arbetslösheten måste ner så att konkurrensen om jobben blir mindre.
– Men det finns inget som pekar på att vi går åt det hållet, tvärtom. Det ser dystert ut.
