läs också:

Klimatoro – drivkraft för förändring?

Bild: Foto: Christian Andersson Illustration: Björn Öberg
21 september, 2022
En stor majoritet av världens unga känner oro för klimatförändringarna. Även bland svenska ungdomar är klimatoron utbredd. I projektet Terra-Pi får unga hjälp med att hantera sina klimatkänslor, genom att tala om dem men inte minst genom att agera för förändring – tillsammans.
Bild: Foto: Christian Andersson Illustration: Björn Öberg
21 september, 2022

Frida Hylander är psykolog på Klimatpsykologerna och en av personerna bakom projektet Terra-Pi, som Klimatpsykologerna driver tillsammans med Folkuniversitetet. 

– Det finns inget att bota, säger hon. Vi ska inte försöka ta bort de där känslorna. 

Klimatångest hanterar vi genom att försöka hantera problemet, genom att agera. Syftet med projektet är att rusta unga för att bättre kunna ta hand om sina klimatkänslor, i dagligt tal ofta kallat klimatångest. 

Undersökningar pekar på att behovet är stort. Enligt en stor internationell studie som publicerades hösten 2021 kände hela 84 procent av världens unga oro över klimatförändringarna. Sex av tio var mycket eller extremt oroade. Och nästan hälften uppgav att deras känslor kring klimatet var så starka att det påverkade deras förmåga att fungera i vardagen. Studien, som forskare från bland annat Stanford och ett antal brittiska institutioner står bakom, omfattade 10 000 unga i åldrarna 16 till 25 år i tio länder.  

– Siffrorna var högst i de länder som redan är väldigt drabbade av konsekvenserna av klimatkrisen, Indien och Filippinerna till exempel. Det som var väldigt tydligt är att det finns en stark koppling mellan oro för framtiden och känslor av hopplöshet, och upplevelsen av att ha blivit sviken av politikerna, för att de inte agerar som de borde. De siffrorna var extra höga i Brasilien, säger Frida Hylander. 

Projektledare Lisa Garting i samtal med Frida Hylander. Inom Terra-Pi arbetar de både med att hjälpa deltagarna att ta hand om sina klimatkänslor samt att hitta ett meningsfullt engagemang.

Men det är svårt att säkert veta om unga blivit alltmer mer oroliga för klimatet på senare år, menar hon. 

Det är egentligen bara de senaste åren man börjat undersöka detta, just med koppling till klimatkrisen. Tidigare har det mer varit kopplat till miljö generellt, snarare än klimatet specifikt. 

Här hemma görs sedan ett par år en årlig Novus-undersökning där ungdomar från 12 till 18 år får svara på frågor kring sina känslor kopplade till klimatet och framtiden.  Undersökningen görs på uppdrag av Våra barns klimat, en ideell organisation som arbetar för att påverka samhället och politiken i riktning mot klimatmålen. 

– Vårt expertområde handlar just om hur barn påverkas av klimatförändringar. Hälften av våra barn är oroliga för klimatet och känner hopplöshet inför framtiden. Det är hjärtskärande, säger Frida Berry Eklund, verksamhetsledare för Våra barns klimat och författare till boken Prata med barn om klimatet. 

Det kan ofta vara oro och rädsla, men det kan också handla om känslor som sorg, ilska, besvikelse eller frustration.

Den senaste undersökningen gjordes i höstas och visar att 54 procent av de tillfrågade ungdomarna bär på en klimatoro. En hög siffra, som dock var något lägre än tidigare år. 

Frida Berry Eklund tror att den relativa minskningen kan handlar om en pandemieffekt, att pandemin delvis tagit över de ungas utrymme för att oroa sig. Hon pekar också på en annan del i undersökningen. 

– För vår del är det snarare siffran att nästan hälften känner hopplöshet inför framtiden som är problematisk. Oro är ju en himla rimlig reaktion när man förstår hur det står till med planeten. Det är inget vi ska bota utan det handlar om att kunna hantera den. Hopplöshet är däremot inte en särskilt produktiv känsla. 

Frida Hylander är inne på samma spår. ”Klimatångest” är ett begrepp som fått fäste i det allmänna medvetandet, men som egentligen är missvisande. 

Det handlar om ett bredare spektrum av känslor. Det kan ofta vara oro och rädsla, men det kan också handla om känslor som sorg, ilska, besvikelse eller frustration, och definitivt inte alltid ångest i klinisk bemärkelse. Vi har börjat gå från begreppet klimatångest till begreppet klimatkänslor, som beskriver det bättre. 

Hon understryker att även där det verkligen handlar om just ångest är det viktigt att skilja klimatångest från annan ångest hon kan möta som psykolog. Eftersom hotet är verkligt är känslan också rationell. 

– För den som är jätterädd för att åka hiss kan det kännas väldigt jobbigt. Men det är inte farligt att åka hiss, risken att något ska hända är väldigt liten. Känslan är oproportionerlig till det faktiska hotet, förklarar hon och fortsätter:  

Men när vi pratar om klimatångest så står vi inför ett faktiskt hot. Känslan är oftast väldigt proportionerlig i relation till det. Då är det inte känslan som är problemet. 

I projektet Terra-Pi jobbar man därför både med att hjälpa unga ta hand om sina känslor men också att hitta vägar att agera. 

Engagemang är också ett väldigt bra sätt att ta hand om sina känslor. Vi jobbar mycket med de här två delarna i projektet: Hur tar vi hand om våra känslor och hur kan vi hitta till meningsfullt och hållbart engagemang för att må bra, säger Lisa Garting, projektledare för Terra-Pi. 

“Hälften av våra barn är oroliga för klimatet och känner hopplöshet inför framtiden.” Frida Berry Eklund, Våra barns klimat.

En grundläggande del i projektet är samtalsgrupperna som döpts till Klimatkraft. 

Det är grupper där man träffas och fokuserar på känslohantering och engagemang. Tanken är också att till grupperna koppla ett nätverk med unga som vill utbilda sig till gruppledare och sedan kan hålla i grupper själva. 

Det senaste året har ägnats åt ta fram material och göra olika pilotförsök och tester. Nu i höst drar den utåtriktade verksamheten igång på allvar. Klimatkraft-grupper kommer att hållas fysiskt i storstadsregionerna, men också digitalt. 

Det här ska inte vara ett storstadsfenomen. Grupperna ska få bli lite vad de unga själva vill. Vi har en uppsättning med material och övningar, men de unga får sätta agendan. 

Isabell Karlsson från Blekinge deltog i en av TerraPi-projektets piloter, den allra första digitala Klimatkraft-gruppen i våras. Hon kom i kontakt med projektet genom en Facebook-grupp hon är medlem i. 

Jag har velat engagera mig mer i klimatfrågor, men det kändes som att man måste kunna så mycket redan från början. Här var det väldigt låg tröskel. Jag blev nyfiken, säger hon. 

Under fem digitala träffar fick medlemmarna lära känna varandra, dela med sig av tips på nätverk och organisationer att engagera sig i och delta i reflektionsövningar. 

– En av träffarna handlade om hur man kunde möta andras känslor. Hur kan jag lyssna på någon annan som har väldigt mycket känslor kring det här? Hur man är en bra medmänniska? Det var många små, fina övningar som gav väldigt mycket insikt. 

Isabell Karlsson kände sig på förhand orolig för att det skulle vara jobbigt med det digitala formatet. Men i efterhand beskriver hon stämningen som ”omsorgsfull och inlyssnande”.  

Varje gång hade vi check-ins” där man kollade av hur man mår och vad man hade för tankar i huvudet. Man fick vara med och bestämma mycket. Hur lägger vi upp det här på bästa sätt, vad känns bäst för oss?Det kändes verkligen familjärt från första stund. Det var så fin stämning, väldigt tillåtande. 

Hon säger att hon tidigare känt sig ensam med sina starka känslor kring klimatfrågor. 

Jag har inte vetat var jag skulle vända mig någonstans. Jag hade ett behov av att uttrycka mina tankar kring klimatet, min oro, men också att få veta vad jag som individ kan göra. Finns det fler som känner så här? Jag har velat hitta en community, ett nätverk. 

Just känslan av samhörighet, att inte vara ensam om sina känslor, är något hon fått med sig från Klimatkraft-gruppen. 

Jag har fått med mig en hel lista på nätverk jag kan fortsätta i. Jag känner också att jag inte måste vara så otroligt påläst för att platsa, det är okej att inte vara så förberedd och det är okej att ha väldigt mycket känslor. Jag har fått lite riktning, vilket känns väldigt skönt.

Finns det fler som känner så här? Jag har velat hitta en community, ett nätverk.

Frida Hylander betonar just vikten av att engagera sig tillsammans med andra i organiserad form. 

Det är en jätteviktig del, det kollektiva agerandet. Förutom att det faktiskt hjälper till att hantera problemet i sig, så ger det också ett socialt stöd och för många en känsla av meningsfullhet. I bästa fall kan det hjälpa till att återupprätta den där tilliten till samhället som brister när vuxenvärlden sviker”. 

Just eftersom grundproblemet – klimatkrisen – är så stort finns det en risk i att endast agera enskilt. Känslan av hopplöshet kan bli än större när det inte märks någon effekt av att just jag handlade ekologiskt i matbutiken eller började cykla istället för att åka bil. 

Vi tror inte att vi hjälper de unga genom att uppmuntra till de här konsumentbeteendena. Vi tror att vi hjälper dem mycket bättre om vi lär ut hur man organiserar sig, hur man blir en mer aktiv medborgare, hur samhällsförändring har gått till tidigare och vad vi kan dra för lärdomar av det. Sedan mår vi bra av att också agera i enlighet med våra värderingar och att minska våra egna utsläpp, men det är inte där skillnaden kommer. Våra försök till lösningar måste stå i proportion till problemet. 

Samtidigt är det viktigt att erkänna och ta hand om känslorna som uppstår, att både söka och ge stöd. 

– Det kan innebära att få vara ledsen eller arg, att få be om tröst. Det kan vara att öva på att bygga upp sin tolerans för de här jobbiga känslorna. Båda delarna är viktiga, och påverkar också varandra. 

Hur kan då vuxenvärlden bäst bemöta alla de unga som brottas med jobbiga känslor kring klimatet? Fråga, lyssna och agera tillsammans, menar Frida Berry Eklund på Våra barns klimat. Organisationen genomförde under våren ett pilotprojekt på en mellanstadieskola i Lund, där syftet just är att ge lärare och andra vuxna i skolans värld större kunskap i att identifiera och hantera klimatoro hos barnen. 

Om det finns en oro är det är extra viktigt att ta det vidare till handling. Och inte titta efter lösningar som bara innebär att vi ska återvinna mer papper hemma i vårt hus, utan ta det bortom de egna väggarna och de vanliga konsumentvalen. De är också viktiga, det är viktiga signaler att vi tar medvetna beslut i vardagen, men det är extra viktigt att hitta sammanhang. Ensamheten i att plocka papper, köpa ekologiskt och ta tusentals konsumentbeslut kan lägga ännu mer skuld och skam på unga. Snarare behöver vi skola in dem i att bli mer aktiva samhällsmedborgare. 

Lisa Garting är inne på samma linje. 

– Bekräfta känslorna och hjälp barnen att sätta ord på dem. Det är nog lätt hänt att det blir det behöver du inte tänka på”, men barnen fattar ju att det behöver jag uppenbarligen visst tänka på”, säger hon och fortsätter: 

– Ett av de bästa sätten att minska besvikelsen på vuxenvärlden är ju att de vuxna faktiskt agerar, och då inte bara genom att köpa ekologisk gurka.

Terra-Pi

Terra-Pi är ett projekt som drivas av Folkuniversitetet i samarbete Klimatpsykologerna, med finansiering från Allmänna arvsfonden.I projektet genomförs workshops, föreläsningar och utbildningar som vänder sig direkt till ungdomar i åldern 12 – 25 år, men också utbildningsinsatser riktade till pedagoger, föräldrar och civilsamhället.Projektet bygger också en metodbank med verktyg, övningar, filmer och annat material kring klimatpsykologi med fokus på känslohantering och organisering. Material kan användas i exempelvis egna studiecirklar, i skolan eller på egen hand.
liknande läsning:

Tack!

Du är nu anmäld till Tidskriftens nyhetsbrev.