text  Lennart Frykskog
bild  Björn Öberg

05 MAJ 2020

Konsten att tala om vetenskap

Forskare ska inte enbart fördjupa sig i lärdom. De ska bidra till samhällets utveckling med sin kunskap. Aptiten på vad de har att förtälja är betydande. Och förtroendet är stort, trots beskyllningar om politisk agenda och domedagsdystopier.

Universitet och högskolor ägnar sig åt forskning och undervisning. Men de har även en tredje uppgift: forskningskommunikation, inbäddat i det som kallas för samverkansuppgiften – att dela med sig av (och inhämta) kunskap. I det uppdraget ingår även folkbildning.

För att lyckas krävs forskare som kan och vill kommunicera, men också arenor där de når rätt publik. Det mediala landskapet bjuder nya kanaler och mötesplatser. Samtidigt ökar konkurrensen om uppmärksamheten från de som i motsats till forskarna vill nå ut med förenklade sanningar.

I skrivande stund härjar coronaepidemin och forskare syns överallt i media och deltar i det offentliga samtalet. De kommunicerar med oss, och beslutsfattarna i synnerhet. De sprider kunskap och förväntas bidra till lösningar på de globala utmaningarna.

1900-talsdiktaren Erik Axel Karlfeldts alter ego Svarte Rudolf talade med bönder på bönders vis och med lärda på latin. Ett ideal även för en nutida forskare, låt vara att bönderna idag är färre och de högutbildade desto fler, men andemeningen är den samma.

citat

Vi ser ingen nedgång i allmänhetens förtroende för forskning.

Med tanke på hur lätt falska nyheter sprids kan man ändå undra hur benägna folk är att lyssna på forskarna. Hur mycket av tilliten och förtroendet är undergrävt eller skadat? Cissi Askwall som är generalsekreterare för den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet, VA, kan med stöd i den årliga VA-barometern ge flera positiva besked.

– Vi ser ingen nedgång i allmänhetens förtroende för forskning, och det finns ett stort intresse för forskning, säger hon.

Tre av fyra svenskar har, enligt barometern, ganska eller mycket stort förtroende för forskning generellt, och siffran har varit stabil över åren. Under Macchiariniskandalen valde dock flera än tidigare att svara “ganska stort” istället för “mycket stort” om förtroendet.

VA är en ideell förening med uppemot 100 medlemsorganisationer, varav Folkuniversitetet är en, och verkar för dialog mellan forskare och allmänhet. Man ordnar studier, håller koll på opinionen via undersökningar, lär ut forskningskommunikation och påverkar genom debattartiklar och remissvar, nu senast till den forskningspolitiska propositionen som regeringen fattar beslut om i höst.

Flest människor i allmänheten når VA genom ForskarFredag, en riksomfattande vetenskapsfestival i september där forskare framträder i en miljö med experiment, samtal, shower och utställningar. I fjol var temat Rymden och jag, i år det Forskning för en hållbar framtid.

– Nyckeln i all kommunikation är att fånga upp vad som är intressant och angeläget för många, säger Cissi Askwall.

Greta Thunberg uppmanar oss att lyssna till forskarna. Inom just klimatforskningen finns FN:s klimatpanel IPCC, som ska skapa en syntes av den samlade forskningen, ge ett solitt underlag till politikerna och kommunicera med allmänheten.

Låt oss dröja vid klimatfrågan. Ingen lär ha undgått Greta Thunbergs uppmaning till oss att lyssna på forskarna, ett budskap i största samklang med FN:s klimatpanel IPCC, som tillkom 1988 för att skapa en syntes av den samlade forskningen, ge ett solitt underlag till politikerna och – att kommunicera med den breda allmänheten. Meteorologen Bert Bolin, som avled 2007, var dess förste ordförande.

Vid hans forna arbetsplats vid Stockholms universitet finns idag Bert Bolincentret för klimatforskning. Där är Frida Bender verksam, även hon är meteorolog och klimatforskare. Hon studerar molnens roll i klimatsystemet och hur molnen  påverkas av partiklar. De rapporter som IPCC ger ut med allt tätare intervaller, ger styrka åt klimatforskningen, menar Frida Bender.

– De har stort genomslag, och det är bra för oss forskare att hänvisa till de sammanfattningar som finns, varken jag eller någon annan kan forska på allt.

citat

Det är inte mitt jobb att föreslå en politisk lösning.

– Alla behöver förstå allvaret, och det är politiska beslut som behövs. Det kan inte vara upp till individerna att lösa det här, men samtidigt behövs individerna för att hjälpa politikerna att fatta besluten.

Greta Thunbergs genomslag har backat upp forskarna och förmedlar deras budskap, på ett sätt som de själva inte förmår.

– Jag kan visserligen ha en personlig uppfattning, men som forskare är min uppgift att påpeka och förklara problematiken. Det är inte mitt jobb att föreslå en politisk lösning. Det är någon annan som måste göra det.

Det finns flera utmaningar i kommunikationen, menar Frida Bender. En av dem är den osäkerhet som ligger inbäddad i forskningsresultaten. En del vet man med stor säkerhet, annat inte, forskare beaktar båda delarna.

– Det här kan tolkas som att man ifrågasätter grunden för det hela. När det gäller klimatet vet vi att det blir varmare, men inte exakt hur mycket varmare och hur snabbt uppvärmningen sker.

När man kommunicerar med barn gäller det att göra det utan att bli domdagsdyster och göra dem uppgivna, menar Frida Bender.

– Det är inte ovanligt att man kontaktas av “klimatförnekare”, som ifrågasätter vetenskapen man beskriver, när man uttalar sig offentligt. Det kan också vara en utmaning, att hantera det.

Hur politiker tar till sig vetenskapliga rön får däremot stor betydelse, inte minst i klimatfrågan. Beslutsfattare och politiker är – inte så oväntat kanske – de som forskare själva anser är viktigast att kommunicera med, visar Vetenskap & Allmänhets undersökningar.

– Makthavare är som mest påverkbara och intresserade av underlag från forskningen när de i närtid behöver fatta beslut, säger Cissi Askwall.

I tider av kris förväntas forskare än mer delta i det offentliga

 samtalet, kommunicera med beslutsfattarna bidra till lösningar.

En mötesplats i riksdagen erbjuder Sällskapet riksdagsledamöter och forskare, Rifo, som i samarbete med Sveriges unga akademi, arrangerar nätverksprogram varje år, inspirerad av brittiska “pairing schemes” . En politiker paras ihop med en forskare, och de båda lär känna varandras vardag och villkor under informella former. I höst ska ytterligare ett tiotal personer från båda sidor kopplas ihop igen.

– Det roliga är att de har ganska lika förutsättningar vardagsmässigt, hur de  arbetar och vad det är som driver dem: kallet. Det är mycket arbete året runt för båda grupperna och de är väldigt drivna av sina uppdrag, säger Lars Eriksson, som är kanslichef för Rifo.

Rifo arrangerar också seminarier för medlemmarna, som brukar locka mellan 20 och 150 besökare för att lyssna till en panel med ledande forskare. I skrivande stund (början av april) är klimat och hållbarhet på agendan, det senare sändes som webbinarium.

– Vilka ämnen som tas upp beror på vad styrelsen vill lyfta. Forskningspolitik och högre utbildning har alltid stått i fokus liksom medicinska och naturvetenskapliga frågor. Rifo har velat främja seminarier inom om humaniora. Vi har också tänkt uppmärksamma sjukvård framöver, säger Lars J Eriksson.

”Virusinfektioner – ett ökande hot mot folkhälsan” löd rubriken på ett seminarium i november. Det ägde rum inför endast 40 personer. I dessa coronatider hade det säkert blivit mer välbesökt.

– Det var ett jättebra seminarium, trots att det var en problematisk bild de målade. Det handlade om vad vi just nu går igenom just nu med ett virus och vilka behov av fortsatt forskning som finns.

Det finns gott om forskare i media och publika sammanhang, men ännu fler vill nå ut. Nio av tio vill kommunicera med det omgivande samhället, visar en nationell VA-undersökning där 3 700 forskare vid svenska lärosäten deltog. Ännu mer slående är kanske att drygt hälften (51 procent) vill ägna mer tid åt uppgiften, men att annat med högre prioritet kommer emellan. Kort sagt: Forskare vill, men hinner inte.

Forskarnas viktigaste skäl till att kommunicera, är att resultaten ska komma till användning, på andra plats kommer att låta forskningen bidra till offentlig debatt. Det är främst humanister och samhällsvetare som trycker på den senare aspekten.

citat

Humaniora hjälper oss att vidga blicken för alla människor.

Ida Östenberg, docent och antikhistoriker vid Göteborgs universitet, hör till de forskare som når ut, via artiklar i Svenska Dagbladet och Sydsvenskan och poddar bland annat. Hon är även aktiv på Twitter. Ur den synpunkten är hon fel person att kommentera vad begränsningarna för forskare består av, men som verksam i akademien ser hon ändå hinderbanan inifrån.

– Tidsbrist är det första hindret, att forskningskommunikation inte finns inlagt i det du ska hinna med. Undervisning och forskning är vi ålagda, och är man tyngd av undervisning och extra administration, då jobbar man redan långt över det antal timmar som man är satt att göra.

Andra hindret är är att forskningskommunikation inte räknas meritmässigt. När tjänster tillsätts väger publicering av populärvetenskapliga artiklar lätt. Det kan till och med ses som negativt. Det försvagar incitamenten att publicera sig, menar Ida Östenberg.

Ett tredje hinder är höga trösklar.

– Antingen är man inne eller ute. Vet man inte var man ska publicera sig och har en etablerad kontakt med en redaktör kan det vara oerhört svårt att komma in. Publiceringsytan är inte så stor ändå, och den aktuella debatten som gör ens egen forskning intressant, går snabbt över. Är man däremot redan ”inne” får man alldeles för många förslag på uppdrag för att man ska hinna med.

Ett uppslag som Ida Östenberg fick droppa på grund av tidsbrist var en krönika hon hade tänkt skriva om Joakim Lamottes omtalade teve-uppträdande i skottsäker väst (i mars). Ida kopplade, som antikhistoriker, till den romerske konsuln Ciceros tal under Catilinaaffären, då han väl synligt bar ett harnesk, för att människor skulle uppfatta honom som hotad.

– Har man den typen av specialkunskap ser man de här kopplingarna bakåt i historien hela tiden. Det finns så mycket i vår samtid som har sin grund i antiken.

– Vi är väldigt få antikvetare i Sverige. I England finns hur många som helst och de är dessutom ute hela tiden. Så det finns ett stort behov, större än det jag kan fylla.

Forskning om humaniora är mindre känd hos allmänheten än forskning inom andra områden. Även det framgår av VA:s undersökningar. Kan Ida Östenberg förklara varför humaniora är så viktigt? Jo, det kan hon, men säger först att hon börjar blir trött på just den frågan.

– Det gör att man hamnar i försvarsposition. Ibland tycker jag att de som intar den motsatta ståndpunkten skulle avkrävas ett svar och förklara varför de tänker som de gör!

– Humaniora hjälper oss att vidga blicken för alla människor, exemplvis om hur man bygger gemenskaper. Humaniora sysslar med det mänskliga som sträcker sig över vår lilla blick och det som upptar vår uppmärksamhet just idag. Det är lätt att fångas av det som skrevs på twitter igår och glömma det som hände för 50 år sedan.

fakta

Forskarföreläsningar på Folkuniversitetet

Varje år bjuder vi därför 50 000 besökare i 70 kommuner på mer än 600 populärvetenskapliga föreläsningar och seminarier.

Se alla forskarföreläsningar anordnade av Folkuniversitetet.

Liknande läsning

tidskriften@folkuniversitetet.se
Folkuniversitetets förbundskansli
Box 26152, 100 41 Stockholm

tidskriften@folkuniversitetet.se
Folkuniversitetets förbundskansli
Box 26152, 100 41 Stockholm