Det är måndagsförmiddag i Östersund och för första gången samlas deltagarna i Folkuniversitetets studiecirkel ”Kreativ tillsammans: ensamhet”. Träffen handlar om att lära känna varandra, berätta om sin livssituation och bygga en grund för att komma vidare – och ägna sig åt skapande verksamhet tillsammans.
Petra Svensson är utbildningsledare på Folkuniversitetet. Tillsammans med Emilie Rydebjörk, regional samordnare för Hjärnkoll Jämtland, samverkar hon för en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa. Lena Stridh, som är Hjärnkollambassadör och ska leda gruppen, går igenom förutsättningarna.
Sammanfattningsvis kan man säga att två viktiga regler gäller. För det första stannar allt som sägs under träffarna i gruppen, med maxi¬malt åtta deltagare. För det andra måste avloppssystemet i den hyrda lokalen skonas.
– Akta så att det inte hamnar akrylfärg i rören, det där kan vara lite envist att få bort, förmanar Petra Svensson med ett leende.
Ordet går laget runt. Finns det någon som har erfarenheter från studiecirklar sedan tidigare? Vad vill du få ut av träffarna?
Jimmy Engdahl berättar att han har en gång i tiden var med i en filmcirkel.
– Men det var några år sedan, på 1980-talet, förtydligar han.
Lena Strid, cirkelledaren, tar vid och berättar om sitt liv. En bra barndom, men sämre skoltid. Sedan bipolär sjukdom och ADHD, upplevd förlossningsdepression, depression och utmattningsdiagnos. Men hon betonar kreativiteten.
– Vi skapar tillsammans. Vi får lära oss av varandra eller ta in någon utifrån. Det vi delar här stannar här, liksom det vi skapar. Det finns inget rätt eller fel. För min del är det så att jag har erfarenhet av livet, men inte av hantverk och pyssel, jag får lära av er.
Det vi delar här stannar här, liksom det vi skapar.
Akrylmålningarna, syhantverket och annat som någon deltagare vill ägna sig åt under cirkelträffarna kommer att bli en utställning. I januari nästa år visas alstren på biblioteket i Östersund.
Karin Abrahamsson säger, när det är dags för henne att presentera sig, att en av hennes förhoppningar med cirkeldeltagandet är att lära sig hantverk av de andra. Men Petra Svensson inflikar, de känner varandra sedan tidigare, att mycket talar för att lärandet kan gå i den andra riktningen.
– Jag råkar ju veta att du är väldigt duktig.
– Jo, kanske ändå, säger Karin.
Senare, efter måndagsträffen, berättar hon mer om sitt stora intresse för det hon kallar mjukslöjd.
– Framför allt stickar jag en hel del. Det verkade som om det är några av de andra som vill lära sig, och det kan jag ju hjälpa till med, säger hon och fortsätter:
– Sedan var det ju mycket prat om annat. Det ska bli spännande att se vad det mynnar ut i. Men min grund är fortfarande att jag först och främst hoppas på att få ta del av andras hantverk.
En slump resulterade i att hon anmälde sitt intresse.
– Det startade med att jag kom i samspråk med Petra. Vi har rötter i samma lilla by och kom också fram till att maken och Petra är tremänningar.
Framför allt vill hon ha något att ägna dagarna åt.
– Mer än att gå ut med hunden och laga mat, säger hon med ett halvt skratt.
Hon berättar om sin bakgrund med återkommande utmattningssyndrom. Tidigare arbetade hon som undersköterska, men mattan rycktes undan och hon gick in i väggen. Därefter jobbade Karin Abrahamsson på camping, testade nattpatrullen, arbetstränade. Men varje gång hamnade hon i ny utmattning.
– Jag stupar varje gång, nu hoppas jag på cirkeln och att det ska bli bra. Om det inte var för att maken jobbar i Östersund hade jag nog inte kommit varje gång. Det skulle bli för dyrt med dagens bränslepriser att köra de fem milen från Offerdal där vi bor. Men nu åker jag med honom.
Önskedrömmen att studiecirklar för daglediga permanentas i kommunens regi.
När tidningen pratar med samordnaren Emilie Rydebjörk någon dag senare är hon glad och berättar att Hjärnkoll Jämtland, som är medarrangör till studiecirkeln, är hoppfull inför fortsättningen.
– Jag och Petra fann varandra och funderade över hur vi skulle kunna ta tag i de här frågorna. Önskedrömmen att studiecirklar för daglediga permanentas i kommunens regi. Behovet är jättestort.
Hon nämner de uttalade och outtalade samhälleliga kraven på människor – alla förväntas göra karriär och framstå som glada och lyckade.
– Utbrändheten sprider sig, till och med ner i gymnasieåldrarna, man ska jobba på som en robot. Ofta drabbas tjejer. Många undrar ”vem ska anställa mig som inte funnits på arbetsmarknaden?”.
Deltagarna verkade trivas med varandra. Emilie nämner att samtalen kretsade kring framtida skapandet under studiecirkeln, men även hur samhället ser på och pratar om psykisk ohälsa.
– Vår förhoppning är att inspirera till ett kreativt tänkande för att öka kunskapen om psykisk ohälsa samt minska ensamheten som många bär inom sig, säger hon.
