Ända sedan Augustpriset tillkännagavs i november är Elin Cullhed hett efterfrågad, till författarträffar inte minst. För att hinna med är hon just nu tjänstledig från ett av sina läraruppdrag på Folkuniversitetets Skrivarakademin.
I vår är hon enbart huvudlärare på skrivarlinjen, en ettårig heltidsutbildning med folk i alla åldrar. Den enda skrivarutbildning med anknytning till bokbranschen, understryker Elin. Alla studerande drivs av att publicera sig och delta i olika kanaler, poddar exempelvis.
Elin Cullhed själv drivs av samtalet om litterära texter. Som en röd tråd genom intervjun löper läsandets och samtalets betydelse, för egen och andras utveckling.
– En av våra kurser på skrivarlinjen, som heter eget projekt, handlar framför allt om textsamtal. Genom dessa lär man sig att bli läst och att läsa andra texter, ge en inträngande respons, se hur en text mejslas fram och utvecklas. Det är vad vi håller på med.
– Man blir något av människokännare av att läsa andras texter och att handleda skönlitterärt. Det är en god anledning till att jag gör det här. Jag är oerhört nyfiken på människor.
Efter Augustpriset har Elin Cullheds auktoritet vuxit. Men skrivandet har inte blivit enklare.
Vad är utmaningen för dig och andra?
– Att skriva litterärt är det svåraste som finns, och de sköna ordens konst är gåtfull, långt ifrån entydig. Min ingång till skrivandet är just det gåtfulla och svåra. Varje människa har inom sig det unika och egna som måste hällas in i texten. Det kan vara plågsamt och svårt att öppna upp för det som man kanske inte skyltar med till vardags i samhället och att sedan visa upp sina verk för andra.
Utmaningen är också att skrivandet är ensamt och att man vill för mycket. Risken är att texten blir kvar i huvudet eller aldrig öppnas för andra. På en skrivarlinje får man tillåtelse att gå vilse, pröva sig fram.
När börjar då skrivandet?
– Man börjar bli en författare när man vänder sig till en läsare. Man måste själv förstå vad det är man sänder ut. Genom att läsas om och om igen, bli missförstådd, kritiserad, synad, ställd mot väggen, genom att förstå alla dessa läsare, hur de reagerar på min text, det är då man lär sig att skriva litterärt tror jag. Alla kanske inte fungerar så, men så har det varit för mig.
För Elin Cullhed är metoden väl beprövad. Samtalen när hon studerade på skrivarlinjen en gång var värdefulla, berättar hon. Som lärare på Wiks folkhögskola under fem år, innan hon kom till Skrivarakademin, fortsatte hon att lära ut skrivandet med folkbildningens metodik som ledstjärna: vi lär av och med varandra genom samtal.
Genom skrivandet som verktyg bildar och självbildar man sig.
– Genom skrivandet som verktyg bildar och självbildar man sig, och man lär sig genom aktivt deltagande tillsammans med andra. Det har varit oerhört viktigt för mig genom åren.
Aktiva läsare har varit en del av Elins utveckling i andra sammanhang. Den första var samhällskunskapsläraren på högstadiet som uppmuntrade alla att fritt skriva ned sina tankar i en ”hemlig bok” och gav respons på dessa. En inte lika frivillig läsare var hennes fyra år yngre bror som skulle ge respons på 16-åriga Elins första dikter. För att rusta honom för uppdraget fick han först läsa en boktrave med Elsie Johanssons och Bruno K Öijers dikter.
– Brorsan fick bara ställa upp, säger Elin och skrattar åt minnet.
Elin Cullhed upprepar att det är genom att skriva om och om igen man utvecklas. Disciplin. Träget arbete.
Finns också en belöning?
– Varje gång jag skriver litterärt blir jag förvånad. Det är fantastiskt. En text blir något annat, något främmande även för dem som skrivit den, och det är genom långt arbete det ögonblicket kan uppstå. Att inspirera andra till det är väldigt kul.
– Jag ömmar för de som har drivkraften att skriva och uttrycka sig, vill ge det vidare till dem, skapa gemensamma rum där människor för första gången vågar.
Vad lär du dig av de studerande?
– Jag växer i lärarrollen, lär mig genom samtalen som förgrenar. Jag lär mig allt bättre att förstå ett kynne, hur text och författare hänger ihop. Innan Eufori publicerades diskuterade jag ofta Sylvia Plath och provade mina och andras tankar. Att vara med i det sköra ögonblicket innan texten är klar är så fint.
Eufori växte fram ur en långvarig relation till Plaths författarskap. Som ung läste Elin Cullhed dagböcker och fascinerades av språket och blicken på världen. Som nybliven (och hårt arbetande) förälder återknöt hon till Plath, delvis för att ge en missförstådd människa upprättelse.
Går det att toppa framgången med Eufori?
– Som tur är så är jag ingen tävlingsmänniska. Jag kan släppa tankarna på hur jag kunde få priset även om jag fortfarande är överväldigad och chockad. Boken och maskineriet runtom är något yttre. Som författare måste man vara i det inre och i skrivprocessen.
