Tova Lindqvist är övertygad om att det största problemet för att på allvar kunna ta itu med klimatkrisen är bristen på tydliga gränser och människans alltför distanserade förhållande till naturen. Hon ser lagstiftning om ekocid, det vill säga storskalig miljöförstöring, som en av de viktigaste nycklarna i att få till förändring på riktigt. Nyligen var Tova Lindqvist med och startade rörelsen Youth for Ecocide Law och hon sitter dessutom med i styrelsen i End Ecocide Sverige som driver frågan om att Romstadgan ska inkludera storskalig miljöförstöring bland internationella brott – jämte bland annat folkmord och brott mot mänskligheten.
– Jag brukar säga att planeten behöver en jurist, för i dag är det faktiskt lagligt att förstöra vårt hem som är jorden. En ekocidlagstiftning skulle på ett kraftfullt sätt påskynda det systemskifte vi alla behöver, säger Tova Lindqvist och tillägger:
– Mänsklig aktivitet skadar ekosystem på en strukturell nivå och det undergräver förutsättningarna för liv på jorden. Att det ens är möjligt för oss att behandla naturresurser på det här sättet menar jag beror på att vi saknar ett internationellt ramverk som håller makthavare ansvariga för beslut som påverkar dagens och kommande generationers framtid.
Kan du berätta om hur ditt miljöengagemang väcktes?
– Det är svårt att veta exakt när det började. Jag är uppvuxen i Stockholm och har bott större delen av mitt liv i en urban miljö. Kanske var det två olika erfarenheter av att bo närmare naturen som spelade en avgörande roll för mitt engagemang, dels när jag som barn bodde en tid i Filippinerna och dels när jag som ung vuxen tillbringade några månader på landsbygden i Tanzania. De upplevelserna bidrog till att samspelet mellan människa och miljö tydliggjordes och jag fick insikter om att jag själv inte varit tillräckligt medveten om värdet av ekosystemtjänster och om vad naturen dagligen ger mig.
Vad gjorde du av de insikterna?
– Att bo i utsatta områden gjorde att jag verkligen fick syn på mina egna privilegier. Orättvisan i att de som bidrar minst till klimatförändringarna är de som påverkas mest av dem gjorde mig minst sagt frustrerad. När jag kom hem från Tanzania började jag därför studera hållbar samhällsutveckling och geografi, och för att hantera min klimatångest engagerade jag mig ideellt.
Vilka frågor var det som grep tag i dig?
– Det låter kanske klyschigt, men jag tror att vi måste ompröva vår bild av vad välfärd och utveckling är. Ställa oss själva frågor om vad som egentligen är viktigt i livet.
Du sitter med i styrelsen för End Ecocide Sverige som driver frågan om att göra storskalig miljöförstöring till ett internationellt brott, varför detta viktigt?
– Jag tror att det skulle ha en avgörande betydelse för våra värderingar och vår moral. Vi lever i en tid som kallas för antropocen där naturen i huvudsak ges ett instrumentellt värde i förhållande till oss människor. En ekocidlagstiftning skulle kunna innebära att naturen får ett egenvärde. Människor behöver begripliga gränser, och de gränserna tror jag är lagar.
Vilka andra åtgärder ser du som nödvändiga för att stoppa miljö– och klimatkatastrofen?
– Det finns oerhört många fler saker som behöver göras. Jag hör ofta retorik som går ut på att göra omställningar för kommande generationer, men krisen pågår ju nu, i dag. Makthavare behöver synliggöra vikten av klimaträttvisa och -finansiering och förstå att det är civilsamhällets demokratiska rätt att få vara delaktiga i klimatpolitiken och att bli lyssnade på inför stora beslut i vår tids ödesfrågor.
Om du är en av alla de som har klimatångest, gå med i ett sammanhang!
Hur ser du på framtiden?
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös och rädd. Jag är rädd för många olika saker, för brist på solidaritet och för att beslutsfattare ska fortsätta prioritera ekonomisk vinst framför ekologiska värden. Samtidigt ser jag att inte minst unga i allt högre grad får ta plats på arenor där de viktiga besluten fattas, vilket ger mig hopp om större klimatambitioner och fler garantier för förändring.
Om du fick förmedla ett enda budskap till läsarna av den här artikeln, vad skulle det vara?
– Om du är en av alla de som har klimatångest, gå med i ett sammanhang! Det ger kraft och hopp att träffa likasinnade människor, detta är en gemensam kris som kräver gemensamma åtgärder.
