Demokratin i Sverige och i andra länder vilar på en princip som säger att den offentliga makten utgår från folket. Så står det till exempel i den svenska regeringsformen, vår grundlag. Innebörden tänks ofta vara detsamma som demokrati. Försåvitt folket kan välja sina politiska representanter i fria och rättvisa val och yttrandefriheten respekteras gäller att den offentliga makten utgår från folket.
På senare tid har detta ifrågasatts. En del menar att de politiska besluten inte tillräckligt återspeglar vad folket önskar och vill. I praktiken är det inte folket som bestämmer utan politikerna. Folkets vilja kommer inte till uttryck i de politiska besluten, trots att vi har allmänna val och yttrandefrihet.
Denna tanke föder missnöje med den representativa demokratin. Det kanske mest radikala uttrycket för detta missnöje är när Donald Trumps anhängare stormade den amerikanska kongressens byggnad efter 2020-års amerikanska presidentval. Ett av slagorden som hördes från folkmassan var ”Detta är vårt hus!”. Tydligen tänkte man att kongressens byggnad tillhör folket eftersom den amerikanska demokratin utgår från principen att makten tillhör folket. Principen om folkmakt har därmed förvandlats till ett slagträ som vänds mot den representativa demokratin.
Mindre våldsamma men till sin innebörd snarlika exempel ser vi i flera länder. Medlemskapet i EU, den globaliserade ekonomin, internationella konventioner för mänskliga rättigheter och klimatavtal, kritiseras ofta för att göra det svårare för folkviljan att komma till uttryck i politiska beslut. På samma sätt anklagas de politiska partierna, rättsväsendet och etablerade medier för att inte lyssna tillräckligt på ”vanliga” människor. Slutsatsen är att makten inte utgår från folket. Makten befinner sig i stället hos ”eliten” som styr samhällsutvecklingen utan insyn och folklig kontroll.
Innebörden av stadgandet ”all offentlig makt utgår från folket” har i praktiken kommit att bli avgörande för den representativa demokratins legitimitet. Kräver principen att de politiska besluten bör återspegla väljarnas åsikter? Eller räcker det att besluten är folkligt förankrade? Utgår makten från folket först om folket självt har skapat sitt styrelseskick? För detta krävs antingen en revolution eller åtminstone en folkomröstning om landets grundlagar.
Tesen som jag försvarar i min bok All makt åt folket. Om en bortglömd idé är att ”all offentlig makt utgår från folket” inte bör förstås som att folkets åsikter måste återspeglas i den beslutade politiken. Vad den betyder är i stället att endast ett politiskt system som tar hänsyn till alla invånares intressen är rättfärdigt.
Skribent: Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet
