Wow! Jag blev både imponerad och inspirerad, berättar John Shelton om arbetet som Folkuniversitetets kursledare på Lillhagens sjukhus under åttio- och nittiotalen. Han är själv utbildad konstnär och visar runt bland verken i stadsmuseets pampiga utställningslokaler där vägg efter vägg, bord och gångar är täckta av målningar. Det är stort och smått, starka färger blandade med tunna pennstreck. Ibland en hel stadsdel och ibland små pilliga detaljer upprepade i oräkneliga mängder.
Det skulle kunnat vara vilken spännande konstsamling som helst men en vemodig skugga faller över den ovanliga utställningen på Göteborgs stadsmuseum — verken är skapade av patienter på ett mentalsjukhus, i en miljö där dövande mediciner, elchocker och till och med självmord var en del av vardagen.
—Det var starka och intensiva människor med mycket energi. Det märks i konsten, den är expressiv, förklarar John Shelton. Jag tror att de blev inspirerade av färgerna, platsen och sammanhanget. Samtidigt var de ganska sjuka. Och ganska medicinerade, tror jag — men vi pratade inte om det, säger han och sätter fingret på en av styrkorna i den uppsökande verksamhet som bedrivs av Folkuniversitetet i Göteborg. Kursledarna kommer med studiecirklar som en friskhetsfaktor, till deltagare som trots sina svårigheter får delta som vem som helst och därmed slipper att vara sin diagnos för en stund.
Samtidigt var de ganska sjuka. Och ganska medicinerade, tror jag.
Redan 1957 inrättades ett målarrum på Lillhagens sjukhus där personer med exempelvis schizofreni, bipolär sjukdom och depression vårdades på olika avdelningar under 1900-talet, berättas i utställningens rikliga information. Man skulle komma att satsa mycket på kreativitet under kommande årtionden och med en ny syn på vården av psykiskt sjuka kunde patienterna förutom målning lära sig språk, att laga mat och spela gitarr bland mycket annat.
Folkuniversitetet höll i folkbildningsverksamheten och hade många anställda i den kreativa kultur som växte fram på Lillhagen — i slutet av 1970-talet levereras enbart dit nära 30 000 studietimmar årligen.
—Vi fick skjuts och det som i stor utsträckning byggdes upp på Lillhagen har blivit ett självklart sätt att arbeta på hos oss, förklarar Kajsa Persson som är utbildningsledare hos Folkuniversitetet i Göteborg.
Det är med blandade känslor vi tar del av berättelsen om den uppsökande verksamheten när hon och John Shelton berättar. Fina minnen från verkligheten blandas med frustration över utvecklingen. Lillhagen är borta sedan länge och Region Västra Götaland som ansvarar för psykiatrin beställer ingen cirkelverksamhet. Det gör inte heller längre kommunen till de aktivitetshus där man tidigare kunnat möta psykiskt sjuka som kom i kläm i psykiatrireformens ”frihetstänk”.
Ibland, om stämningen var lite låg satte jag på låten Luka, "I live on the second floor".
—Vi var över 50 personer som arbetade med uppsökande verksamhet, nu är vi 15, berättar Kajsa Persson. I början av 2000-talet gjorde vi ungefär 50 000 studietimmar varje år, nu gör vi en bråkdel av detta och då via beställningar från främst äldreomsorgen, Stroke Forum, funktionsrättsföreningar och Daglig verksamhet. Samhället förändras och det är viktigt att berätta den här historien, för den håller på att tappas bort, säger hon.
John Shelton stannar till vid den stora målning av Violet som blivit utställningens omslagsbild.
—Det är naivt men väldigt formfast — den har ingen tvekan, förklarar han och berättar vidare om Stig. Han kom till målarsalen klockan nio varje måndag, tog ett papper och satte sig. Stig pratade inte mycket men skapade magnifika blyertsteckningar genom strukturer som han byggde upp med små streck, minns John Shelton.
Den kanske häftigaste delen av Folkuniversitetets konstverksamhet på Lillhagens sjukhus var kulvertmålningarna. Ledningen gav klartecken till att använda de transportgångar som löpte under sjukhuset som projektionsytor för patienternas målningar. Med stora foton är delar av miljön återskapade i stadsmuseets utställning.
—De fick göra en skiss och vi letade vi upp en plats där belysningen kändes bra. Jag tejpade upp en ram som de skulle hålla sig inom och sedan fick de fria händer.
John Shelton beskriver en härligt kreativ tid och miljö bland stafflier, bänkar och arbetsmaterial fram till att Lillhagen stängde. Han och Folkuniversitets övriga medarbetare släppte in ljus i mentalsjukhusets dystra lunk.
—Ibland, om stämningen var lite låg satte jag på låten Luka, ”I live on the second floor”. Texten är mörk, men den lyfte alltid upp lite, berättar han och nynnar på låten av Suzanne Vega.
—Det är fruktansvärt och en sorg att den här ventilen försvinner. Ytterligare ett socialt sammanhang tas bort från redan utsatta målgrupper.