Omkring 40 personer är inskrivna på ateljén i Växjö. Deltagare kommer via socialpsykiatrin, Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Många är eller har varit sjukskrivna under lång tid. Behovet är stort. – Ateljén var mitt initiativ. Jag hade jobbat i en liknande verksamhet och såg hur konst och rehabilitering kunde fungera tillsammans. När den ateljén lades ner gick jag till Folkuniversitetet och frågade om de ville ta in verksamheten, berättar Agneta. Agneta är utbildad bildlärare, läst konstpedagogik, konsthistoria, gått coachutbildning, gjort sin D-uppsats om konstentreprenörskap på Konstfack och arbetat som konstnär parallellt med läraryrket. Intresset för rehabilitering har funnits där länge.
När man arbetar med händerna går man också in i sig själv.
– Handen och hjärnan behöver samverka. När man arbetar med händerna går man också in i sig själv. Det är något helande i den processen. I ateljén kan deltagarna välja mellan olika inriktningar ofta koppade till återbruk: keramik, måleri, textil, trädgårdsarbete under vår och sommarhalvåret.
Det vi gör är att utgå från var personen står idag och vart den vill komma imorgon.
Valfriheten är viktig. – Vi låter varje individ välja vilken aktivitet de vill delta i. Det vi gör är att utgå från var personen står idag och vart den vill komma imorgon, berättar Agneta. Verksamheten är öppen måndag till torsdag mellan klockan åtta och sexton. Deltagarna kommer olika tider och dagar, beroende på beslut och ork. För många är steget att överhuvudtaget komma ut i ett socialt sammanhang en viktig del av processen. – Målet kan vara att bryta isoleringen, att få ett sammanhang. Att lära sig något nytt stärker självbilden. Gemenskap utan press. Det är en återkommande och viktig aspekt Agneta förmedlar under samtalet. När deltagarna sitter och jobbar tillsammans blir det ofta personliga samtal. Det är ingen pressad situation. De sitter och virkar eller målar och så plötsligt samtalas det lite. Gemenskapen är en del av rehabiliteringen. Agneta beskriver värdegrunden i några punkter: – Att se hela människan. – Att varje deltagare ska känna sig sedd och välkommen. – Att skapa trygghet genom tydliga ramar. – Att skapa en harmonisk atmosfär som bäddar för öppenhet.
En deltagare formulerar det så här: ”För mig är ateljén en plats där man får vara sig själv. I den tillåtande gemenskapen lär man sig att känna sig trygg igen.” Utbrändhet. I tidigare samarbeten med Arbetsförmedlingen bar nästan alla deltagare på den erfarenheten. – För flera har ateljén varit en plats att ladda batteriet. En del har kunnat gå tillbaka till sitt gamla arbete, andra har börjat arbetsträna eller studera. Agneta berättar om en ung kvinna som först kom via aktivitetsersättning och började måla. – Studier fanns inte på kartan från början. Men med tiden växte ett intresse fram. Hon sökte kulturledarutbildningen och har gått ut den nu. Andra har gått vidare till högskolestudier, kortare KY-utbildningar, eller studier som bygger på tidigare yrkeserfarenheter. – Det handlar inte alltid om att komma tillbaka till samma jobb. Men ibland är det möjligt att gå tillbaka samma arbetsplats. I rehabiliteringen är tillbaka egentligen framåt mot något annat. Agneta beskriver ateljén lite som ett växande drivhus. Saker sker och växer organiskt där innehållet formas av deltagarnas intressen och kompetenser.
En del av orsaken till att många blivit slutkörda är perfektionismen.
Hampus är konstnär och föräldraledig bildlärare, han arbetar främst med måleri men är också involverad i keramiken. – Många börjar med akryl. Det går snabbt och ger resultat direkt. Men jag försöker också uppmuntra till att släppa kraven. Måla efter en känsla för det är okej att måla abstrakt. Hampus beskriver hur prestationskraven ofta är en del av problembilden. – En del av orsaken till att många blivit slutkörda är perfektionismen. Då kan det vara befriande att få släppa det.
Agneta har rollen som coach och handledare och fungerar som länk mellan deltagare och myndigheter. Agneta har också regelbunden kontakt med deltagarna via samtal och sms. – Jag är ingen psykolog. Mina personliga erfarenheter av kriser har ökat min förståelse av vad det kan innebära att vara i olika faser av livet, och att vi ibland inte kan förändra de omständigheter som påverkar oss privat. Det är en utmaning, att acceptera att vi kan påverka oss själva och hur vi ser på hur vi har det, men inte allt som pågår runt om kring oss. Ibland räcker det för deltagarna att få prata, att få ringa in vad som pågår i livet. Andra gånger lotsar Agneta deltagare vidare till vården, eller andra instanser.
Vad driver henne? – Jag har alltid velat jobba med människor. Det är min uppgift på något sätt. Handens arbete ger en möjlighet att möta sig själv och koppla bort våra tankar för att fokusera på det vi gör i vårt skapande. Jag är intresserad av människan och möten mellan människor. Man lär sig oerhört mycket om sig själv och andra. Min erfarenhet är att vi utvecklas genom våra kriser. Jag känner mig ödmjuk inför den kunskapen. Efter tretton år i verksamheten är grunden tydlig: – Vi lär oss tillsammans och vi lär av varandra. Att få en tillhörighet i ateljéns arbetsgemenskap är en viktig del i rehabiliteringen. Det ger mod att växa som människa.
