I och med reformationen förbjöds karnevaler i Sverige. Även om lokala varianter fortlevde skulle det dröja till drottning Kristinas regering (1650–1652) innan regelrätta maskerader officiellt arrangerades igen. Den kortvariga återuppståndelsen följdes av nya förordningar och förbud vilka dock fick motsatt effekt. När Sverige sakteliga började återhämta sig efter Det stora nordiska kriget (1700–1721) fanns ett uppdämt behov av att ta del av den starkt visuellt betonade fest- och nöjeskultur som spred sig över stora delar av Europa.
Det maskeradschema som etablerades följde i stort den katolska karnevalskalendern.
Det maskeradschema som etablerades följde i stort den katolska karnevalskalendern såtillvida att hösten/vintern generellt och tiden innan askonsdagen i synnerhet utgjorde den mest intensiva perioden. Under sommarsäsongen flyttade festerna ut från slott, teatrar, operahus, börshus och vauxhallar, och arrangerades istället i trädgårdar, parker och orangerihus. De flesta baler, assembléer och maskerader var avgiftsbelagda, men priserna kunde anpassas efter ståndstillhörighet. Det fanns även många tillställningar med fri entré. I regel arrangerades de av kungahuset eller städernas borgerskap, och gavs i samband med kungliga bemärkelsedagar, högtider eller för att fira militära framgångar.
Trots maskeradens popularitet fanns det ingen regelrätt masktillverkare i Sverige. Många tillverkade egna masker i papier-maché, gips, tyg och liknande material. Att andrahandsmarknaden utgjorde ett viktigt segment för handeln med masker och dräkter vittnar tidens tidningsannonser om. Även många resenärer medförde dräkter och masker som införskaffats utomlands, i synnerhet under vistelser i Frankrike och Italien.
Skottet på Operan den 16 mars 1792 som knappt två veckor senare ändade Gustav III:s liv fick till följd att stora delar av det Stockholmska nöjeslivet markant avtog. Den tynande tillvaron såg ut på ungefär samma sätt i hela landet och kan därför inte endast förklaras med kungens död. Den svåra ekonomiska situationen i riket jämte ett internationellt svalnande intresse för nöjen och underhållning – delvis en konsekvens av den franska revolutionen och de stundande Napoleonkrigen – bidrog till att inledningen på det nya århundrandet ackompanjerades av andra tongångar. När festkulturen fick sitt nästa uppsving vid 1800-talets mitt var det med ett annat innehåll och i en väsenskild gestaltning.
Text: Christopher Landstedt, lektor i konstvetenskap vid Stockholms universitet
Bild i topp: Pehr Hilleström, Orangeriet i Kungsträdgården (Vauxhallen) illuminerad vid Borgerskapets fest den 21 augusti 1791 med anledning av Gustav III:s hemkomst från Aachen, olja på duk, 59 x 45,5 cm, Stadsmuseet i Stockholm, SSM_14549_0.
