Vad upphäver gränsen mellan sjukt och friskt?
I det här fallet: En blå kjol.
Den är ankellång, har volanger och bärs av Pia Toremar, 68. Hon rör sig i takt till musiken. Armen sträcks ut i en mjuk gest och benen parerar tyngden. Kjolen sveper med.
Pia Toremar köpte den i Karibien för många år sen. Det var då. På den tiden hon jobbade på kryssningsfartyg och reste i världen. Nu är hon här, i en sal på Balettakademin i Stockholm som är en del av Folkuniversitetet. För sju år sen fick hon diagnosen Parkinsons sjukdom. Bakom henne står rullatorn.
Hon dansar med ett leende.
– Jag var deprimerad och skämdes för att jag gick med rullator i den här åldern. Genom glädjen jag får här har känslan försvunnit. Dansen har suddat bort skammen.
Jag var deprimerad och skämdes för att jag gick med rullator i den här åldern.
Pia Toremar kommer hit en gång i veckan, precis som de andra som står i ringen. Alla har parkinson i olika stadier. Några är överrörliga, ett vanligt symtom. Någon använder rullstol. Hos andra är sjukdomseffekten svår att se för ett utomstående öga.
Passet inleds sittande.
– Vi börjar med att vara stjärnor, säger instruktören Pipsa Poukka och riktar händerna mot taket.
Snart far metaforerna genom luften och inom kort har deltagarna både hunnit ”gå till sömns” och ”klinga med huvudet”. De avrundar med att samla ihop sitt symboliska stjärnstoft och kasta det mot mitten samtidigt som de ropar sitt namn: ”Per!”, ”Eva!”, ”Gunilla!”.
Namnen avslöjar generationstillhörigheten. Åldern då man får diagnosen är vanligtvis mellan 60 och 70. Då har det ofta gått många år sedan de första symtomen bröt ut.
Under en dryg timme går koreografin från sittande via stående till rörelse i hela rummet. Allt avslutas med en spegelövning där deltagarna två och två följer varandras gester.
Ett slags andäktighet infinner sig.
– Åh, vad vackert! säger en kvinna.
Dans för parkinson är en del av Balettakademins arbete med Danshälsa. Verksamhetsutvecklare är Åsa N Åström, som också leder parkinsonklasserna tillsammans med sin kollega.
Dansen är en frizon, säger hon.
– I vardagen som parkinsonpatient är man ofta den som avviker. När man går till sin fysioterapeut kretsar behandlingen kring sjukdomen. Här kommer man till ett sammanhang där alla är i samma situation, man får vila från tanken på kroppens begränsningar och istället känna mod och självförtroende.
Och nog är den fysiska effekten betydelsefull, säger Åsa N Åström. Men viktigast är ändå något annat
– Det största är det sociala. Man kommer hit och har sina kompisar här. Många blir vänner under terminens gång.
Det är nio år sen Åsa N Åström började arbeta med Danshälsa. Det var i samband med ett jobb som danspedagog på äldreboende som hon hade sett att något särskilt hände när människor med parkinson började dansa. Plötsligt fungerade rörelseförmågan.
Från USA hämtade hon metoden Dance for PD och utbildade sig till Dans för parkinson-pedagog. Nästa år firar verksamheten på Balettakademin tioårsjubileum.
Sedan den första gruppens fem medlemmar har deltagarantal och utbud växt. Idag erbjuder man dans på äldreboende liksom digital dans. Nyligen framträdde en grupp på Dansmuseet i Stockholm. Även diagnosfältet har vidgats. Grupper finns för personer som haft stroke eller som har andra neurologiska diagnoser. Man samarbetar med Beroendecentrum och med Kraftens hus, som riktar sig till personer som genomgår cancerbehandling.
Gemensamt för alla klasserna är att de utgår från evidensprövad forskning.
– Tack vare hjärnforskningen kan man se hur dopaminnivåerna hos personer med parkinson höjs när de dansar. Egentligen är det vad som sker i allas hjärnor. Dopaminet styr viljan att sätta igång rörelser. Endorfinerna får fart, den som varit låg känner sig mindre deppig, säger Åsa N Åström.
För den som darrar och är stel på grund av parkinson blir effekten slående.
Med forskningen som grund tränas balans, styrka och koordination. Korsrörelser och andra koreografiska kombinationer får hjärnan att skärpas och kroppen att lämna så kallat ”fryst läge”, vanligt vid parkinson.
Genom att sträcka ut bröstet stärks musklerna i ryggen och hindrar kroppen från att falla framåt, en annan vanlig följd av sjukdomen.
Och så var det där med själen.
– I dansen tar jag med hela min personlighet, den jag varit och den jag är nu. Jag får känna mig vacker inifrån och ut. Det handlar om ett slags konstnärlighet, säger Åsa N Åström.
I dansen tar jag med hela min personlighet, den jag varit och den jag är nu.
Kultur i vården. Existentiell hälsa. Båda begreppen är på stark frammarsch. WHO har det existentiella perspektivet inskrivet i sin definition av hälsa, och på hemmaplan har regeringen gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram riktlinjer för arbetet på nationell nivå.
Kultur skrivs ut på recept av läkare. Till bilden hör också de olika former av dans- och musikterapi som utvecklats genom åren och som tillämpas i vård och rehabilitering över hela landet.
En av de drivande krafterna i Sverige är Gunnar Bjursell, pionjär inom kulturmedicinsk forskning och grundare av programmet ”Den kulturella hjärnan” vid Karolinska Institutet.
– Till de tydligaste effekterna av kultur hör att den är prosocial. Kulturen knyter samman gruppen, oavsett om det handlar om att man dansar, sjunger eller spelar musik tillsammans, säger han.
Neurovetenskap och hjärnforskning har visat att kultur spelar en viktig roll för utvecklingen av en rad förmågor. Dit hör inte bara socialt samspel, utan också kreativitet, motivation, kognition och inlärning.
Man kan helt enkelt inte förstå människans utveckling om man inte tar hänsyn till kulturen, säger Gunnar Bjursell.
– Just nu är det väldigt populärt att tala om att vi är ”savannmänniskor”. Och visst, vi har ett biologiskt arv som gör oss ständigt inställda på till exempel risk. Men om något är vi kulturella skapelser. Via Sokrates, Sapfo och Selma Lagerlöf har vi bearbetat frågor om moral och beteende. I den bemärkelsen är kulturen helt samhällsdanande.
Gunnar Bjursell har särskilt arbetat med frågan om vad som händer när dans och musik förs in i vården, inte minst när det gäller åldrandets sjukdomar som demens och parkinson. En rad studier visar på tydliga positiva effekter hos patienter som lider av neurologiska sjukdomar när de lyssnar på musik, sjunger eller spelar något instrument.
Som exempel tar han den demenssjuka Marta M Gonzalez, tidigare ballerina, som blivit viral på nätet genom en film där hon sitter i rullstol, innesluten i sig själv. Vid tonerna av Svansjön väcks hon till liv. Ansiktsmimiken sätts igång och kroppen minns plötsligt koreografin.
– Det man ser är att de här sakerna trots allt finns kvar i hjärnan. Den är inte utsläckt utan kan aktiveras, säger Gunnar Bjursell.
Samma fascinerande effekt märks på personer med parkinson. I filmade studier kan man se hur en patient går med hjälp av två sjuksystrar. När patienten får höra musik som han varit van att lyssna på eller dansa till tidigare i livet kan han plötsligt släppa taget och röra sig utan stöd.
– Då undrar man, vad är det för blockering som inträder när man får parkinson? I grund och botten finns uppenbarligen förmågan att röra sig.
Även om forskning återstår innan gåtan om mekanismen är löst, står en sak klar: musiken är ett sätt att häva blockeringen.
– Det är precis det som händer under klasserna på Balettakademin. Dansen har den här mångsidigheten av effekter, från det sociala till det mentala och fysiska, säger Gunnar Bjursell.
Till det kommer den existentiella aspekten. En kulturell upplevelse, som musik, gör att vi ”går ur tiden”, som Gunnar Bjursell uttrycker det.
– Vanligtvis rör vi oss mellan tanken på en gårdag och en morgondag, mellan ånger och ångest. Men när vi är mitt i en stark upplevelse som musik och dans så försvinner tid och rum.
I salen på Balettakademin är passet slut. Igen, får man tillägga. Åtminstone för Regina Bergendahls del. Hon är en av dem som kommer inte bara en utan två gånger i veckan.
Det var 2022 som hon fick sin parkinsondiagnos. Då hade hon i många år valsat runt mellan läkare och instanser utan att någon kunnat ge besked.
Perspektivet just här och nu, efter avslutat danspass, är dock längre än så. Det sträcker sig över decennier, tillbaka till tiden då Regina Bergendahl var ung och dansade jazzbalett. I fjorton år höll hon på innan familj och förskollärarkarriär tog vid.
– Det tog mig 30 år och parkinson att komma tillbaka till den här formen, säger hon, med viss ironi.
Kan det vara så att dansen gör mig tryggare i mina rörelser överlag?
Hon berättar om en deltagare som tack vare dopaminkicken från dansen kunnat minska sin medicinering. Själv ser hon effekten på mobilens stegmätare. Den säger att steglängden har ökat med 18 centimeter i snitt sen hon började dansa.
– Jag funderar själv över hur det kommer sig. Kan det vara så att dansen gör mig tryggare i mina rörelser överlag? Om man känner osäker på balansen tar man kortare steg.
Det var en god vän som tipsade Regina Bergendahl om Dans för parkinson, vännen hade läst om det i tidningen. Redan efter första klassen var hon fast, säger hon.
– Det är en väldigt tillåtande stämning. Tonen är bejakande men aldrig smetig. Och så är det jättebra koreografi.
Åsa N Åström står vid utgången och småpratar med deltagarna som packar ihop sina saker. Några av dem ska hem, andra kanske tar en fika efteråt. Eller så har de redan gjort det; i många klasser uppstår en spontan vana att ses för en kopp kaffe innan danspasset.
Deltagarna upplever samtalen som värdefulla, säger Åsa N Åström.
– Dans skapar ett möte som berör hela människan, inte bara det ytliga lagret. De säger ”vi kan prata med varandra på ett djupare sätt än vad man oftast gör annars”. De berättar att vågat fråga varandra sådant som de aldrig tidigare närmat sig.
Allvaret blandas med glädjen. Det händer att Åsa N Åström hör hur någon som beskriver dansens effekter avrundar med en eftersläng i form av ”…och så har vi kul också”.
Som om det var en visserligen välkommen men lite mindre viktig bonus på köpet.
– Att ha kul är så himla underskattat. Glädjen är helt avgörande och många gånger det som får deltagarna att alls komma hit.
