Greta Thunberg är inte den samhällstänkare som står högst på modet våren 2026. Men hennes ofta upprepade sentens ”Lyssna inte på mig, lyssna på forskarna!” är lika giltig nu som när hon var som mest uppmärksammad, åren före covidpandemin och 20-talets andra globala kriser. I en tid när vi ser att forskningens frihet utmanas och begränsas i många länder, och där världens ledande forskningsnation på många områden, USA, utmärker sig negativt, blir allmänhetens relation till forskning särskilt viktig. Det talas ofta om en kris för tilliten till forskning och forskare, internationellt och här i Sverige. Mängder av studier har undersökt tilliten till forskare runt om i världen, också över tid. Förvånansvärt nog motsäger studierna påståendet att det skett en negativ förändring av förtroendet för forskning såväl internationellt som i Sverige. Det tydligaste exemplet är den aktuella utgåvan av Vetenskapsbarometern, en årlig studie som publiceras av Vetenskap och allmänhet. I den ser vi att så många som 87% av svenskarna uttrycker stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Siffran har varit nära nog konstant under den senaste tioårsperioden. Som jämförelse kan nämnas att 36% av svenskarna har stort förtroende för riksdagspolitiker.
För att förstå mer om tillit och förtroende för forskning pratar jag med Ulrika Björkstén, som är generalsekreterare för Vetenskap och allmänhet. Hon pekar på de skillnader som finns i förtroendet för olika typer av vetenskap i Sverige. Forskning inom naturvetenskap, medicin och teknik åtnjuter ett större allmänt förtroende än samhällsvetenskaplig forskning. Här finns också klara skillnader mellan sympatisörer för oppositionspartierna och de fyra partierna på regeringssidan. Oppositionsväljarna har ett större förtroende för forskning i allmänhet och för samhällsvetenskaplig forskning i synnerhet. Ulrika Björkstén påpekar också att man bör vara varsam med att jämföra Sverige med USA, där såväl mediasektorn som högre utbildning länge varit politiserad på ett sätt som inte är fallet här. Av Vetenskapsbarometern framgår också att nära hälften av svenskarna (44 procent) tycker att politiker i partier de själva sympatiserar med tar lagom stor hänsyn till forskningsresultat. Samtidigt anser ungefär lika många att politiker i allmänhet tar för liten hänsyn till forskning. Min tolkning av detta är att vi svenskar i allmänhet har ett högt förtroende för forskning och forskare, men bara så länge forskningen inte kommer fram till slutsatser vi ogillar.
Om trenden mot ett selektivt, känslomässigt baserat förtroende för forskning förstärks kan det potentiellt leda till en farlig utveckling.
En person kan alltså uttrycka högt förtroende för forskning inom cancersjukvård och astrofysik och samtidigt misstro forskning inom klimatområdet eller pedagogik. Om trenden mot ett selektivt, känslomässigt baserat förtroende för forskning förstärks kan det potentiellt leda till en farlig utveckling. Det är mot denna bakgrund som arbetet med forskningskommunikation är så viktigt. Det bidrar till att stärka förståelsen och tilliten för forskning och vetenskap, vilket i sin tur är avgörande för en god samhällsutveckling. Att ta del av forskningsinformation är inte bara samhällsnyttigt och viktigt, det är också inspirerande, stimulerande, ja roligt! Även om vi knappast kommer att kunna förstå alla aspekter av mikrobiologi, diskursanalys och kvantfysik så blir vi både klokare och gladare av att försöka förstå. Lyssna på forskarna! Och lita på forskarna!
