Vi i publiken kan tryggt betrakta spelet. För aktörerna är det annorlunda, de bedöms i varje ögonblick. Undra på att scenskräck och prestationsångest dyker upp när de ska vara äkta eller ge en illusion av äkthet.
Oscar Skagerberg är inget undantag. På en lektion i gymnasiet tvingades han framföra improviserade repliker inför 60 andra elever, dömdes ut av den textanalytiske läraren, och ville efter den avrättningen inte ta scenen i besittning mer.
Mitt självförtroende var nästan noll när jag gick ut från Scenskolan.
Vad var det som hände?
– Jag fick en sådan scenskräck att jag inte pallade mer. Frågan är om jag ens hade kunnat hålla ett tal på ett bröllop om jag inte hade kommit över den upplevelsen.
Oscar Skagerberg kommer sent på eftermiddagen in till intervjun på ett kafé i Sickla. Han har spelat in filmscener tidigare under dagen och kört ett träningspass. Avspänd.
Det är svårt att tänka sig att denne kraftfulle person, med fina recensioner i ryggen och uppvisad pondus som storebror Stig Salming (i serien om Börje) har lidit av scenskräck.
Men det har han alltså. Vändpunkten kom när han, efter en sysslolös period, började en kurs i skådespeleri på Folkuniversitetet under ledning av Irene Grönwall.
– Hon visste vad hon gjorde med oss. Det första vi fick göra var en improvisation där vi enbart använde kroppsspråket. Det handlade om enkla scener som att du sitter hemma vid ett bord och dricker kaffe, fast utan fysiska kaffekoppar.
– Scenen var indelad i tre rum där vi tre visade upp oss samtidigt i var sitt rum inför alla andra. Där och då försvann min scenskräck i ett slag, pang!
Efter Folkuniversitetet vågade Oscar Skagerberg söka sig till Scenskolan. Åren där var på gott och ont. Visst ökade hans potential men också självmedvetandet och tvivlet. Han lärde sig mycket om vad som var rätt eller fel på scen, men han tilläts sällan att vara sig själv. ”Jag fick inte vara jag” som han uttrycker det idag.
– Mitt självförtroende var nästan noll när jag gick ut från Scenskolan. Jag sökte inga jobb och åkte till Indien för att slippa ta itu med framtiden.
Fem år med dålig självkänsla och ekonomi på existensminimum följde efter scenskolan.
– Det var bara min envishet av att få vara jag som gjorde att jag orkade ta mig igenom det.
Självkänslan och självinsikten växte, och i takt med det även motmedel mot scenskräcken En inre röst förstärktes.
– Jag märkte att problemen berodde på att jag inte hade lyssnat till mig själv eller hade listat ut hur jag skulle kanalisera mig själv till karaktären som jag skulle spela. Det handlar om något som vill ut men som inte tilläts vara där när jag gick på Scenskolan.
Återigen berömmer han Irene Grönwall. En av de bästa pedagoger han har jobbat med, säger han, och framhåller samtidigt att det fanns bra pedagoger även på Scenskolan. Allt var inte dåligt där.
– De bästa pedagoger jag jobbat med är lika intresserade av mig som av själva karaktären och handlingen. De är nyfikna: ”Vad gör du i den situationen?” ”Det där var intressant. Berätta!”
Oscar Skagerberg för ett likartat resonemang när han får frågan vad som utmärker en bra regissör. De bygger relation och förtroende med skådespelarna från början och vågar säga när de inte har formulerat de färdiga svaren på manusets alla utmaningar.
– Tydlighet och nyfikenhet uppskattar jag. En trygg regissör törs säga jag vet inte. ”Låt oss ta reda på svaret tillsammans.”
– Jag tror att bra regi handlar om ett utforskande tillsammans. Men sedan är det förstås regissören som har helheten för ögonen som sätter ramarna. Jag kan däremot se mina delar tydligt.
De bästa pedagoger jag jobbat med är lika intresserade av mig som av själva karaktären och handlingen.
Oscar Skagerberg exemplifierar med en färsk scen. Den var sämre i manus där det redan i trapphuset stod klart att nästa scen skulle sluta i en fatal olycka i lägenheten. Oscar föreslog att karaktären istället lugnt skulle närma sig dörren, utan avsikt att vålla skada, innan dramat bröt ut och fick oplanerade följder.
Det blev genast mer närvaro och trovärdighet i scenen.
Som skådespelare får man vänja sig vid andras definitioner. Men om du själv får svara: Vem är Oscar Skagerberg?
– Jag har ingen aning, och just det gör livet spännande.
Det var den korta versionen. Här en något längre, mindre lakonisk och mer filosofisk:
– Det finns ett bra citat: Att definiera sig själv är som att stänga in en fjäril i en glaskupa. I den polariserade tid vi lever i har vi definitioner på oss själva som är så personliga att man inte klarar av att andra har en annan uppfattning om oss.
– Självklart måste det finnas ramar för jaget. Annars blir ju jaget bara fritt flödande. Men det måste också finnas ett utrymme hitta något nytt. Annars blir jaget trist och statiskt.
Intervjun är slut, mycket mer än det skrivna här hann sägas på en timme.
