Dagens första uppgift blir att reda ut vilket det svenska ordet för ”sustainability” är.
– ”Klimat”, kanske? föreslår Eman Almaarek.
Några minuter senare har de sju deltagarna runt bordet i sal 14 enas om att ordet de söker är ”hållbarhet”, och att begreppet brukar definieras utifrån de tre komponenterna ekonomisk, social och ekologisk sådan.
– Vilket är då mest hållbart tycker du, att äta kött eller vegetariskt? bollar Itzhak Bokal tillbaka till Eman Almaarek.
Frågan engagerar. Eman kom till Sverige 2015 och är i dag timanställd hos Lunds kommun, och del av Yalla Lund – ett integrationsprojekt för utlandsfödda kvinnor som tar vara på överbliven mat. Där lär sig Eman mycket om att laga vegansk och vegetarisk mat. Hennes dröm är att klara alla steg på sfi och kunna utbilda sig till kock med vegetarisk inriktning – och en dag kunna driva en egen restaurang.
– Men det tar lite tid för mig med svenskan, för jag har svår dyslexi. Men jag pratar svenska så mycket jag kan, det är viktigt för mig att öva språket, säger Eman.
I dag övar hon här, i Folkuniversitetets och Lunds sfi-skolas lokaler på Skomakaregatan i Lund, där sfi-läraren Lena Forsfält har startat ett öppet språkcafé som snabbt har blivit populärt.
Lunds sfi-skola drivs i samarbete med Eslövs folkhögskola och den här torsdagen har totalt ett tjugotal deltagare samlats för att prata om dagens tema Agenda 2030. Vem som helst kan komma, oavsett om man är inskriven på sfi eller inte – det viktiga är att man vill utveckla sin svenska i tal. Personal från Lunds sfi-skola närvarar, men det är deltagarna själva som axlar rollerna som språkvärdar och leder samtalen.
Kunskaper i det svenska språket har blivit allt viktigare på den svenska arbetsmarknaden, visar en ny forskningsstudie från tankesmedjan Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, där 800 arbetsgivare har fått bedöma fiktiva jobbansökningar.
90 procent svarade att bristande svenskkunskaper utgör ett hinder för att anställa utlandsfödda.
Vikten av att kunna tala svenska har också hamnat högt upp på den politiska agendan, samtidigt flaggar forskning för att de förutsättningar som krävs för att kunna utveckla ett andraspråk inte är på plats.
Andreas Nuottaniemi, språkdidaktiker vid Umeå universitet, har i sin avhandling ”Flerspråkighetens gränser: Språkdidaktik på (o)jämlik grund i migrationernas tid” tittat på faktorer som påverkar unga nyanländas möjligheter att lära sig svenska – och drar slutsatsen att bristen på meningsfulla sammanhang att öva språket i utgör ett stort hinder.
Han har gjort en etnografisk studie där han följt en grupp ungdomar i ett språkintroduktionsprogram för att undersöka hur man kan utveckla en mer jämlik andraspråksundervisning.
– Vad jämlikhet har med språk att göra har varit en central fråga, berättar Nuottaniemi.
Han säger att vårt sätt att tala, läsa och skriva i dag formas av ojämlikt fördelade resurser. Och att tillgången till meningsfulla sammanhang för interaktion är av avgörande betydelse för vilken typ av språk man lär sig.
– Det finns ett problem inbyggt i den normala språkdidaktiska logiken, som ju utgår från att det finns ett språk som läraren kan hjälpa eleven att tillgodogöra sig. Problemet är att man utgår från ett sätt att lära sig språk som inte stämmer med hur de här ungdomarna utvecklar språkkunskaper, man utgår från att inläraren har möjlighet att ta plats i sammanhang där språket används.
Det finns ett tätt samband mellan vilken typ av språk som går att utveckla och möjligheten att röra sig, menar Nuottaniemi.
– Flerspråkighet hänger ihop med mobilitet, det hänger också ihop med inmobilitet – oförmågan att röra sig. De som deltagit i min studie i likhet med många andra som har den typen av migrationsbakgrund har väldigt lite kontroll över sin mobilitet. De får höra att svenska är nyckeln till samhället, men de frågar vem de ska prata svenska med – de har inte tillgång till kontexter där de skulle kunna utveckla svenskakunskaper, i stället är de mycket hänvisade till varandra.
Nuottaniemi är kritisk till de politiska förslag i migrationsdebatten som syftar till att ställa högre krav på migranter och deras barn, till exempel det förslag som en utredning 2021 lade fram om språktest för medborgarskap. Förslaget har mötts av hård kritik, bland annat för att det anses kunna leda till segregation och skapa ett skuggsamhälle, med vuxna som saknar ett fungerande andraspråk och varken kan få arbete eller delta i omgivningen som konsekvens.
– Den typen av förslag landar i ett politiskt samtal som präglas av en annan ton än inom forskningen, det är tal om högre krav på inläraren som är omotiverad och därför ska pressas att lära snabbare. Men de elever jag följt saknar inte motivation. De behöver bara fler som vill prata med dem.
– ”Vem har rätt att vara här?” – det är egentligen det som debatten handlar om, men språket har blivit ett slags vapen i diskussionen, ett slagträ. Det är skittrist.
Att vara exponerad för, och ges möjlighet att använda, språket finns det inga vägar runt.
Andreas Nuottaniemi är inte den enda språkforskare att kritisera samhällsdebatten om språk-inlärning. Även Niclas Abrahamsson, professor i svenska som andraspråk och föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet, ställer sig frågande till varför så många förslag i debatten saknar förankring i forskningen och varför ingen verkar vilja prata om den egentliga utmaningen: att det är svårt att lära sig ett nytt språk.
– Det är svårt och det handlar inte om huruvida personer tar sig till sfi-klasserna, utan om hur man ska lyckas kompensera för frånvaron av svenska i områdena de bor i. Detta är på många sätt en demografisk utmaning som man skulle kunna lösa, säger Abrahamsson och fortsätter:
– Många faktorer spelar in när man ska lära ett nytt språk, men att vara exponerad för, och ges möjlighet att använda språket finns det inga vägar runt. Det är avgörande.
Hans forskning och undervisning rör bland annat språkstrukturella och psykolingvistiska aspekter av andraspråksinlärning och tvåspråkighet – alltså studier av psykologiska och neurobiologiska faktorer som möjliggör för människor att anskaffa, använda och förstå språk. Ett återkommande tema är ålderns inverkan på språkinlärning.
Vi missar att de redan kan ett helt språk, och det är ett sådant slöseri.
Att lära språk i vuxen ålder är extra svårt. Det tar ofta tio till femton år för att komma upp på en hög nivå, säger Niclas Abrahamsson som i ett antal studier har undersökt om det är möjligt för personer som inte är födda i Sverige att nå samma språknivå som en infödd.
– De flesta vet att det är lättare att lära sig språk i barndomen och det finns en hypotes om en biologisk kritisk period för inlärning av språk, säger Abrahamsson.
Men det kan också främst handla om att vi lär oss på olika sätt som barn och som vuxna. En teori är att vuxna lär sig mer medvetet genom det deklarativa, faktabaserade, minnet. Barn däremot lär sig med procedurminnet, vilket innebär att man lär sig genom att vara i en språkmiljö och tillägnar sig språket omedvetet – den automatiska språkinlärningen berör delar av hjärnan som kontrollerar tal, men även rörelse och balans. Helt enkelt: vuxna lär sig bättre i skolbänken än vad barn gör.
– Den här kunskapen är viktig. Att lära språk i miljö och i klassrum är två skilda saker, vi lär olika i olika åldrar.
Abrahamsson tycker att man bör satsa på att utveckla barns modersmål i stället för att sänka åldern för när man introducerar främmande språk i skolan, som engelska, tyska eller franska.
– Vi missar att de redan kan ett helt språk, och det är ett sådant slöseri. Om vi ska utnyttja barnets hjärna och den kapacitet till språk de har så ska vi tänka på de här sakerna – att exponera ungarna mer för svenska på naturligt sätt och också ta hand om deras faktiska modersmål.
Efter halva passet byter deltagarna i samtalsgrupperna på språkcaféet bord. Eman Almaarek och Keith Morton hamnar nu vid ett bord där nerskräpning diskuteras och kommer snabbt in på alla cigarettfimpar som ligger på gatorna.
Båda är överens om att det är positivt med den skärpning av miljöbalken som trädde i kraft förra året och innebär att man kan utfärda böter till den som slänger en fimp, snus, tuggummi eller annat mindre skräp på marken.
De pratar vidare om fimpar, nikotinplåster – och det svenska snuset.
– Det kanske är för hållbarheten som svenskarna snusar? De kanske tänker att det är bättre för luften? resonerar Keith Morton.
Bakom initiativet med språkcaféet i Lund står Lena Forsfält, som själv satt sig i skolbänken i vuxen ålder och väl känner till utmaningarna som många av hennes elever möter i att lära nytt i högre ålder.
– Det är en viktig del. Likaså är att man är medveten om att man som sfi-lärare inte bara lär någon att skriva och läsa, man har också ett uppdrag att introducera det svenska samhället – man blir en bro in, säger hon.
Lena Forsfält tycker varken att klassrummet eller samhället utanför räcker för att utveckla sitt språk.
– Det behövs en lugn miljö som denna, där man får lov att säga fel men inte kan sitta och vara tyst. Det blir ofta en bra mix där deltagare med olika bakgrund möts och tillsammans håller samtalen igång.
Deltagarna på språkcaféerna kommer från världens alla hörn; från Ukraina, Syrien, Iran, Marocko, Eritrea – men också från Sverige.
– När man inte träffas byggs språkbarriärer upp, det är så viktigt att bryta isoleringen som kommer när man inte är en del av språket. Allt handlar om att mötas.
