Det finns ärftliga sjukdomar som orsakar en oförmåga att känna smärta. Det faktum att människor som drabbats av dessa får svåra invalidiserande skador tidigt i livet illustrerar hur viktig funktion smärtsinnet har. Normalt uppfattas smärta som en varningssignal som hjälper oss att undvika skador och främjar ett beteende som underlättar läkning. Akut smärta står också vanligen i proportion till hur stor vävnadsskadan är.
Vid långvariga smärttillstånd blir situationen dock en helt annan. Smärtan förlorar sin roll som adekvat varningssignal och blir till en meningslös plåga som man vill slippa. Vi skiljer mellan tre olika typer av smärta. Den smärta som orsakas av vävnadsskada, inflammation eller syrebrist och förmedlas av ett friskt nervsystem kallas för nociceptiv smärta, på svenska vävnadsskadesmärta. Denna smärta är ett symtom, ett tecken, på underliggande sjukliga förändringar i vävnaderna. När smärtan har kvarstått en längre tid, som till exempel vid artrossjukdomar eller inflammatoriska reumatiska tillstånd, blir sambandet mellan graden av vävnadsskada eller inflammation och smärtans intensitet ofta allt svagare. Detta sammanhänger med förändringar i nervsystemet som kan börja fungera som en förstärkare av smärtsignaler.
Den andra typen av smärta är också ett symtom, men beror på sjukdomar eller skador i själva nervsystemet, s.k. neuropatisk smärta eller nervskadesmärta. Här är själva nervsystemet sjukt och smärtan har således ingen funktion.
Slutligen finns det en tredje smärttyp, den så kallade nociplastiska smärtan, som orsakas av en förändrad funktion i smärtsinnet utan att man kunnat påvisa någon underliggande sjukdom eller skada i nervsystemet. Denna smärta är inte ett symtom, utan utgör en sjukdom i sig själv. Vi står alltså inför en ”sjuklig smärta” som helt saknar funktion, men som upplevs som precis lika verklig och plågsam som de andra två smärttyperna. Hur kan det komma sig?
En mor som drar ut sitt barn från en brinnande bil kan bortse från brännskadesmärtan.
Bakgrunden är de många komplicerade smärtreglerande systemen som förstärker eller försvagar aktiviteten i smärtsinnet. En person som fruktar att ett ingrepp ska göra väldigt ont kommer att uppleva mer smärta än en som är lugn och orädd. Skottskadade soldater kan berätta att de inte kände någon smärta förrän de satt sig i säkerhet. En mor som drar ut sitt barn från en brinnande bil kan bortse från brännskadesmärtan, något som vore omöjligt i en annan situation. Förmågan att reglera smärta kan såldes vara livsavgörande, men när störningar i smärtregleringen uppkommer kan de också orsaka smärta. Det är här den relativt vanliga och svårbehandlade nociplastiska smärtan kommer in.
Eva Kosek
