Att ge sig ut på pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i Spanien har idag blivit ett sätt att uppnå bättre hälsa eller en personlig förändring. Antropologisk forskning har kartlagt de moderna pilgrimernas motiv för att ge sig ut. Det kan röra sig om allt från att uppleva det gudomliga till att få en djupare kontakta med sig själv. Men många vandrar också för att läka, fundera, få egentid eller bättre fysik. Genom att ge sig ut med en minimal packning i flera veckor i sträck, investeras blåsor, svett och ibland även tårar i något som ska bli en bättre version av det egna jaget. Utbrändhet, stress eller en uppslitande skilsmässa kan idag hanteras med en timeout i vandringskängor.
Idag, när forskning funnit att naturen kan få oss att stressa ner och må bättre är det logiskt att tänka sig att också omgivningarna påverkar upplevelsen av och berättelserna om pilgrimsvandringen. Här blev jag själv intresserad av att gå vidare med vilken betydelse den specifika miljön har för berättandet om hälsa och insikter på Camino de Santiago.
Jag är litteraturforskare och första gången jag själv gick pilgrimsleden slog det mig att det var som att bokstavligt talat ”kliva runt” i olika berättelser. Caminon är full av historiska myter och legender. Det har också skrivits många moderna pilgrimsberättelser om leden. Några har blivit mer kända än andra såsom Paulo Cohelos Pilgrimsresan eller Agneta Sjödins En kvinnas väg. Men man möter också på leden ett konstant pågående, personligt berättande. När medvandraren frågar ”Varför går du?” är det ofta början på en djupt personlig berättelse som vittnar om drömmar om den egna hälsan, om att uppleva gemenskap eller om att få omvälvande insikter längst vägen. Dessa ständiga samtal mellan pilgrimerna har till och med gett Caminon epitet ”terapins vandringsled”.
De är vad vi kan kalla för antropocentriskt fokuserade, de berättar om det mänskliga.
Caminons berättelser handlar alltså om människor, om den individuella upplevelsen eller om gemenskap. De är vad vi kan kalla för antropocentriskt fokuserade, de berättar om det mänskliga. Mer sällan framhävs i forskningen själva miljöns betydelse för upplevelsen av en pilgrimsvandring mot Santiago de Compostela. Men jag tyckte mig höra den lite mer lågmälda ”röst” som omgivningarna och naturen längst leden bidrog med. Berättande och miljö framstod som extra tätt sammanvävda på denna historiska plats.
Idag undersöker jag därför skönlitterära berättelser från Camino de Santiago genom att gå i författarnas fotspår och genom att kombinera platsobservationer med litteraturanalys. Den klassiska metaforen ”att vandra på livets väg” får på denna vandringsled sin konkreta, kroppsliga manifestation i såväl berättelserna som för de verkliga vandrarna på väg mot Santiago de Compostela.
Camilla Brudin Borg