Intervjun skulle ha inträffat igår, men när plötslig sjukdom kom till småbarnsfamiljen Bergman fick den skjutas fram ett dygn. Då slog vädret om, nattfrost kom, och huset i Näckenbäck utanför Avesta blev kallare än vanligt, men även ljusare, solen står lågt så här års, och skiner snett in genom fönstren.
Med några få beskrivande ord tecknar Amanda Bergman, över telefon, liksom i förbigående, en bild som liknar hennes röst: mild och sträv på samma gång.
Ett fysiskt landskap som en metafor, sådant vet hon som låtmakare mer än de flesta om.
Jag är lika kreativ vare sig jag arbetar med jordbruk eller musik.
Var är du rent mentalt idag?
– Just nu tänker jag mycket på nästa år: ett skivsläpp i januari, att skapa visuellt material till musiken, planera turnéer, vilka vi ska samarbeta med, göra budgetar. Och just nu är ett rockband på besök i en vecka, ett band som spelar in en skiva i studion på gården i samarbete med Petter (Wennberg, maken, även han musiker; reds anm.). Så själv fungerar jag för tillfället ganska mycket som matmor så att de kan jobba på så gott som möjligt.
Hur kreativ är du just nu?
– Svårt att mäta (skratt). För mig är inte kreativitet knutet till att skapa konstverk. Jag är lika kreativ vare sig jag arbetar med jordbruk eller musik. Jag utgår ifrån intuitionen, tycker om att lösa problem och låta tankarna löpa fritt. Det finns klara likheter mellan musik- och bondeliv. Båda är kreativa och sinnliga.
Amanda är uppväxt på landet och har ett behov att röra på sig och ha djur och natur omkring sig, berättar hon. De dubbla sysslorna har gett henne perspektiv på vad kreativitet är.
– Jag tror att du har tillgång till din kreativitet vare sig du mår bra eller dåligt, men utkomsterna ser olika ut. Du får olika idéer när du har ångest och när du mår bra.
Det är ett följaktligen brett spann av känslor och stämningar i Amanda Bergmans låtar, och det är en naturlig följd av att vara en människa, säger hon.
Kommer orden eller melodin först?
– Alla har sina sätt. Men för mig är det vanligt att text och melodi växer fram samtidigt. Jag provar ett ackord, sjunger till det och känner om jag gillar det jag hör. Jag håller på och ”fiskar” efter uttryck kan man säga.
– Det är inget magiskt i processen. Vi har en massa känslor inom oss, och en idé om hur man vill uttrycka sig. Utöver det har man ett ramverk som avgränsar inom vilket område man vill operera inom. När man hittar något som känns sant i den här processen så behåller man det.
Vi ska ändå inte spola magin. Amandas egen röst beskrivs ofta som magisk, och inte blev lovorden färre efter hennes tolkning av California Dreamin´.
Jag är inspirerad av funktionsmusik, och country är i mångt och mycket folkets musik.
Hur låter din röst i dina egna öron?
– Jag vet inte… Jag är ju min främsta kritiker, min röst är ju mitt verktyg, och mitt verktyg är min väg framåt i min utveckling, mitt färdmedel. Jag är otroligt tacksam över vad jag besitter, men det är inget jag känner att jag har skapat själv. Jag är i alla fall tacksam att ha en röst som många människor tycker om. Sedan mår ju jag, som biologisk varelse, bra av att sjunga.
Under intervjun växer bilden fram av en Amanda Bergman som befinner sig på en utvecklingsresa, som ständigt söker svar och prövar nya vägar.
– Jag använder ju min röst och mitt musikskrivande i undersökande syfte. Jag vill fördjupa mina uttryck och utmana mig i mina tankar och föreställningar, för att gradvis behärska mera. Det är större än att jag tycker att min röst är fin eller ful.
Det är inte självklart vilka musikfack eller genrer som Amanda Bergman ska förknippas med. Pop, rock, indie… Ibland beskrivs hon även som country, och det är ingen beteckning som Amanda värjer sig mot. Hennes första låtar, skrivna i tioårsåldern, var tydligt dansbandsinspirerade (en vanlig genre i hembyn Gagnef; reds anm.) och kunde handla om, exempelvis, en död kanin.
– Jag är inspirerad av funktionsmusik, och country är i mångt och mycket folkets musik, en genre där det är tydligt att låten och musiken är viktigare än artisten. Jag gillar musik som kan vara både storslagen och enkel på samma gång
Har du någon favorit eller förebild inom musiken?
– Då säger jag en av mina husgudar, Glen Campbell, för hans sätt att föra fram en text.
Vilken av dina egna låtar är du mest nöjd med?
– Andra spåret på min senaste skiva, I Love Him
Til I Love Him Right.
Melodi och text, samt framförandet förstås, är en enhet. Men låt oss kort betrakta ett par metaforer ur just det spåret: Your voice like porcelain och Two oceans merging.
Varför är metaforerna så viktiga för dig?
– Det är vår superkraft. De gör att vi lättare kan hitta kopplingar mellan våra sinnen. Att använda enbart ord kan vara så begränsande.
Slutligen, vi närmar oss jul, och för en del av oss är det dags att lyssna på en annan magisk röst med rötter i Borlängetrakten, den världsberömde tenoren Jussi Björling, som gjorde en bejublad version av O helga natt.
Har du något förhållande till Björling?
– Inget speciellt förutom en vag idé. Jag vet att han hade ett utmanande liv på många sätt och kämpade med missbruk. I många fall är det de rösterna som bär på den sårbarheten som vi blir drabbade av.
