Bara femtio meter bort ligger den perfekta sjön. Den är grund och rik på vass, som gjord för fåglar att ta skydd i under häckningstider eller vid flyttperiodernas mat- och vilopauser. Det är dit vi ska. Men först behöver vi lära oss något om fågelskådningens praktik. Flera i gruppen har varit med tidigare, ett par är nybörjare. Kursledaren Gigi Sahlstrand har redan scannat av kunskapsnivån utan att vi själva vet om det.
– Under vårt inledande småprat nämnde jag till exempel ”kungsfiskare” och såg många förtjusta miner. Det är ett sätt att få koll på statusen i gruppen. En annan sak som vi, ett deltagargäng i mogen ålder, har koll på är analoga klockor. Förmågan är viktig.
– I fågelskådning pratar vi alltid klockvisare när vi anger position. Man kan säga att man ser en fågel ”klockan tre”. Då vet de andra var de ska titta. För inte längesen guidade Gigi Sahlstrand ett gäng ungdomar, uppvuxna med mobiler. De kunde inte det analoga systemet vilket ledde till förvirring. Att känna till Sveriges trädarter är också bra. Sitter en fågel hyfsat nära? Då kan man säga ”den sitter i eken”.
– Även trädkunskapen kan det vara lite si och så med ibland, säger Gigi Sahlstrand. Det gäller inte oss. Vi kan våra träd och har klätt oss förnuftigt och stoppat en kaffetermos i ryggsäcken. Många har även en riktig fågelskådarkikare runt halsen. Gigi Ahlstrand berättar hur de ska hanteras:
– Jag säger kanske ”Vi ser en hackspett i tallen”. Då vill man gärna ta upp kikaren direkt och titta genom linsen.
Titta först utan kikare, sök efter rörelse i grönskan.
Men det är svårt att hitta fågeln på det sättet. Titta först utan kikare, sök efter rörelse i grönskan. När du hittat fågeln, släpp den då inte med blicken utan ta upp kikaren och sätt den till ögonen.
I drygt två timmar ska vi vara ute. Platsen är Stockholm, vid det så kallade Lappkärrsberget. Kursen är den kortaste varianten i Folkuniversitetets utbud. De flesta fågelskådarkurser består av flera tillfällen och rymmer också teorilektioner inomhus.
Vi börjar gå. Luften är fylld av duggregn.
– Nu ska vi se, det kommer en tärna där, en fisktärna! säger Gigi Sahlstrand.
Snabbt byter hon fokus.
– Och där kommer en rörhöna ut ur vassen, titta fort innan den försvinner tillbaka igen.
Vattenspegeln är alldeles framför oss. Närmast flyter blommande näckrosor, längre bort en liten flotte. En ståtlig häger slår sig ner.
Gigi Sahlstrand har utöver handkikare med sig en tubkikare på utdragbara ben. Hon ställer den på plats så att alla som vill kan titta ut över sjön.
En liten smådopping dyker upp. Den har fortfarande kvar sin sommardräkt. Vi befinner oss i mitten av augusti; många fåglar ruggar, vilket betyder att de byter fjädrar.
– Jag tror att den här har fått sina ungar ganska sent, det gör att de är lite senare även med sin ruggning. Ser ni den fina ljusa fläcken i näbben? Och hör ni ljudet, smådoppingen har ett gnäggande nästan skrattande läte, säger Gigi Sahlstrand.
Det är inte bara ruggningstid. Det är också flyttperiod. Redan efter midsommar kan man höra storspoven flytta. Nu, i slutet av sommaren, börjar den stora massan flyga iväg. Först ut är alla småfåglar som ska ner till Afrika. Gigi Sahlstrand förklarar att de är ”datumflyttande”. Det betyder att de flyger iväg under ett specifikt tidsspann, nästan som på en inre ingivelse.
Smådoppingen som vi har framför oss hör inte dit. Den hör istället till gruppen ”väderflyttande” och lämnar Sverige först när kylan och isen börjar komma, för att övervintra någonstans längs Jyllands västkust och ner mot Holland.
Hur kan en liten fågel hitta sin väg över halva jordklotet?
För Gigi Sahlstrand var frågan ett av skälen till att hon blev fågelskådare.
– Lövsångaren är en av Sveriges minsta fåglar. De väger runt åtta gram. Varje år, en viss dag, känner de plötsligt att de ska flytta till Afrika och flyger dit för att några senare återvända till exakt samma plats de for ifrån. Det är helt magiskt.
Gigi Sahlstrand är Sveriges enda professionella kvinnliga fågelskådare. Det var 2012 som hon sa upp sig från ett jobb i IT-branschen för att satsa helhjärtat på det som dittills varit hennes stora intresse. Under flera år hade hon då kryddat jobbresorna med att ”kryssa”, som det heter när man ser en fågelart som man bockar av på en särskild samlarlista.
Ett par år innan omställningen hade hon tillsammans med en väninna också kommit ut med ”Börja skåda fågel”. Boken kom i en tid då fågelskådarvärlden bytte skepnad. Dittills hade den varit en manlig sfär där den typiska fågelskådaren var en skäggig nörd med Fjällräven-kläder.
Nu gjorde kvinnorna entré. Tillsammans med sin författarkollega drog Gigi Sahlstrand igång fågelskådarnätverket – ”Rapphönan”.
Kvinnornas intåg har förändrat stämningen, menar hon.
När kvinnorna trädde in i fågelskådningen sänktes garden och prestigen. Det gjorde i sin tur att också många män dök upp som tidigare inte vågat. Idag är det en folkhobby där man får klä sig som man vill och där det är okej att säga fel.
Tjusningen med fågelskådning ligger samtidigt i motsatsen. Den tillåtande inställningen kombineras med krav på skärpa och fokus.
– Det går inte tänka på något annat, då hinner du inte med att lägga pusslet. Hur lät fågeln? Hur såg näbben ut, vilken färg var det? Artbestämning är en otroligt bra hjärngympa och tränger undan allt det där som huvudet är fullt av till vardags.
Lockelsen spänner från det existentiella – vem blir inte berörd av fågelsång om våren? – till det konkreta. De flesta däggdjur är bara vakna om natten. För den som är djurintresserad är de dagaktiva fåglarna det perfekta objektet, menar Gigi Sahlstrand.
Har du en kikare får du en fantastisk upplevelse var du än är, om du så sitter och väntar på bussen.
– Har du en kikare får du en fantastisk upplevelse var du än är, om du så sitter och väntar på bussen. Du kan få se en helt vanlig talgoxe göra något ovanligt eller en mer exklusiv havsörn flyga förbi.
Och så är det det sociala. Gigi Sahlstrand beskriver hur fågelskådningen sträcker sig över klass- och värderingsgränser. Man kan sitta i ett fågeltorn en hel dag med en främling och språka utan att frågan ”vad jobbar du med?” ens ställs, berättar hon.
Duggregnet avtar. Vi rör oss till andra sidan sjön där vi slår oss ner på en nedfallen trädstam. Längre bort har två ruggande änder gjort samma sak. Genom våra kikare ser vi hur de sitter uppburrade med näbben under vingen, på en stam som flyter i vattnet.
Eller sitter … Vi får lära oss att fåglar, trots uttrycket, inte kan sitta. De står eller ligger. Deras ben saknar ”knän”. Istället böjs de bakåt, på samma sätt som hos hästar och liknande fyrbenta djur.
De båda änderna ser ut som två honor. Men under ruggningstiden kan skenet bedra, förklarar Gigi Salstrand.
– När änder och gäss byter fjädrar kan de inte flyga på sisådär tre veckor. Även efter det är de ganska dåliga flygare en tid. Då har Moder natur ordnat det så fiffigt att de får en kamouflagedräkt, vilket gör att alla ser ut som honor.
Plötsligt vaknar änderna, tittar upp och sträcker ut sina vingar. Då ser vi en gul näbb på den ena, det betyder att det är en hane. En blålila vingspegel bekräftar att det rör sig om gräsand.
Termosar åker fram. Liksom en bärbar liten högtalare. Via en app spelas ljudet av trädkrypare upp. Det gör artfränder i närheten nyfikna och är ett sätt att locka fram fåglar. Så länge det inte är häckningstider går apparna fint att använda. De kan också användas för att identifiera okända fågelläten.
En av de deltagare som klarat sig utan hjälpmedel är Kristina Lehtonen. Nyss identifierade hon en smådopping. Det är bara ett år sedan hon började ägna sig åt fågelskådning, dagens kurstillfälle är hennes fjärde.
Intresset är en återknytning till tiden då hon var ung och reste på tältsemester och gick exkursioner.
– Men det var på en annan nivå. Idag finns tekniska hjälpmedel, och så all kunskap jag får under en dag som den här. Jag har också lyssnat på Sveriges Radios fågelsångslektioner, de har 46 stycken!
Kurserna ger kunskap, vilket vidgar förståelsen för fåglarnas värld, säger Kristina Lehtonen. Det ger också mening och aktivitet i ett nyblivet pensionärsliv.
– Man känner igen varandra när man återkommer. Det blir en gemenskap.
Men hon tycker också om att vandra på egen hand. Att få sitta ensam och lyssna på fåglarnas läten och lista ut vilka arter som hörs. Närheten till det levande, både djur och natur, gör att klimatångesten minskar, säger hon.
Termosarna packas ner och gruppen rör sig vidare. Regnet som dragit bort gör en kraftig återkomst. Vid tar skydd under ett träd och passar på att betrakta några kråkor som parkerat sig i en avlägsen trädtopp. Lite lagom regn tycker de bara om, berättar Gigi Sahlstrand. Då passar de på att tvätta sig. Men är nederbörden kraftig får de svårt att flyga.
Regnet övergår i skyfall och vi skyndar till några tillfälligt uppställda firmatält för att kunna genomföra kursens sista aktivitet: kryssningen. För många fågelskådare är detta det stora nöjet. Redan på 1980-talet startade Club300.
Mitt mål var 400, jag är uppe i 417.
Att få ihop 300 fågelarter var då ganska svårt, varken appar eller gps:er fanns, säger Gigi Sahlstrand. Numera är 400 den viktiga gränsen för många.
– Mitt mål var 400, jag är uppe i 417.
Hon ger oss varsin artlista och delar ut pennor och leder oss genom kryssrutorna.
– Nu ska vi se … I första stycket längst ner hittar vi gräsand … sen har vi smådoppingen och gråhägern. Och så hittar vi fisktärnan, det var kul att vi såg den, det hade jag inte förväntat mig.
Vi kryssar björktrastar och trädkrypare, rörhönor och taltrast. Totalt sexton arter. Det är lite magert men regnvädret förklarar saken.
Skyarna har lättat från himlen. Damen som åkt ända från Eskilstuna har avvikit tidigare för att hinna tillbaka. Vi andra fäller ner luvorna och vandrar med blöta kängor mot bilar och tunnelbana.
Fakta: Så beter du dig i fågelskogen
Fakta: Fyra fåglar för nybörjaren
