Den 2 september presenterades utredningen om kulturkanon på en presskonferens. Reaktionerna samma dag baserades förstås inte på noggrann genomläsning av hela utredningen. Men det räckte faktiskt att se presskonferensen för att ställa sig frågan som SVT ställde till kulturministern samma dag: Om regeringen är så intresserad av kultur, varför minskar kulturens andel av statsbudgeten? Och om folkbildningen är så central som regeringens utredare menar, varför har regeringen skurit ner studieförbundens finansiering med en tredjedel? Jag hörde inga tillfredsställande svar.
Om vi för tillfället bortser från den befogade kritiken av finansieringen finns det också mycket att säga om själva kanonutredningen från ett folkbildningsperspektiv.
Utifrån folkbildningens frihet, frivillighet och avsaknad av statlig styrning är det naturligt att se en av staten fastslagen kulturell kanon som något främmande, kanske till och med som något orimligt. Kanon – alltså en etablerad samling verk som utgör gemensamma kulturella referenspunkter – växer fram organiskt, den fastslås inte uppifrån, har jag och andra menat. Den uppfattningen ser jag ingen anledning att förändra.
Flera av forskarna visar på kulturens djupa komplexitet.
När man läser texterna i utredningen, och inte bara själva listan på 100 verk, blir det tydligt att många av forskarna i expertkommittéerna förstår kritiken mot kanonprojektet, och kanske rent utav delar den. I kommentarerna till verken på listan för forskarna resonemang om inkludering, demokrati och jämlikhetsfrågor, alltså just sådant som kritiker befarat skulle saknas. Det internationella perspektivet är särskilt tydligt. Föreställningen att svensk kultur kan ses som något isolerat är absurd, något som även de inblandade forskarna tycks hålla med om. 1600-talets Stormaktssverige beskrivs som kosmopolitiskt och mångspråkigt, och i avsnittet om den tidiga musiken framhålls J H Romans internationella skolning och erfarenheter. Invandraren Louis de Geer spelar huvudrollen i avsnittet om Falu koppargruva. Feministiska perspektiv är också rikligt förekommande, inte bara i de uppenbara fallen. Flera av forskarna visar på kulturens djupa komplexitet.
Hur ska kanon användas? Utredaren, ansvarig minister och flera debattörer betonar vikten av kanon som möjliggörare av integration. En väg in i den svenska kulturen för nysvenskar och för personer som av olika skäl inte haft tillgång till ett brett och djupt kulturutbud hemma. Det här har jag länge sett som det bästa argumentet för en gemensam kanon. I utredningen formuleras det ”som en väg att bli delaktig i det gemensamma kulturella kapitalet”. I detta sammanhang lyfts också folkbildningens viktiga roll fram på ett klokt sätt. Men vad en kulturtörstande nysvensk ska göra med kanoniserade verk som konventikelplakatet, stridsflygplanet Viggen eller ett antal månghundraåriga lagtexter är svårt att begripa. Även på frågan om kanons användningsområde uteblir svaren.
Delar av kanondebatten har till min glädje handlat om vad kultur är och kan vara och om reflektioner kring kulturens egenvärde i förhållande till dess eventuella nytta. Bra och viktigt! SVT fick gärna ägna mer tid och kraft åt att diskutera frågor som vad vi menar med kulturarv, eller hur begreppet klassiker kan tolkas. Men i september 2025 förflyttades redaktionernas intresse för sådana frågor blixtsnabbt till en kommentar av en svensk riksdagsledamot (SD) om kulturpolitikerna Parisa Liljestrands (M) och Lawen Redars (S) etnicitet. Det ger mig anledning att citera Klas Östergrens nyss utkomna roman Klenoderna: ”Det klassiska fick ge vika för nutida idioti”.
