Att de fyra så kallade Tidöpartierna kom överens om kraftiga neddragningar av statsanslaget till studieförbund i början av mandatperioden är allmänt känt. Resultatet blev att statsbidragen minskade med ungefär en tredjedel under åren 2024–2026. För Folkuniversitetets del mildrades effekten av en ökad andel av statsbidraget, men precis som alla andra studieförbund har vi behövt göra betydande besparingar.
Olika politiker i olika partier framförde olika argument för regeringens åtgärd när den presenterades. Misstankar om kvardröjande oegentligheter sedan avslöjandet om bedrägerier kring studieförbund var ett, allmänna prioriteringar i kristid var ett annat. I Tidöavtalet stod det bland annat att folkbildningsväsendet skulle effektiviseras. Jag tolkar formuleringen som att de ansvariga politikerna trodde att det fanns en massa onödiga kostnader inom sektorn, och att den tron var utbredd bland de partier som beslutade om besparingen.
Redan när besparingarna tillkännagavs flaggade studieförbund och andra dels för den totala avsaknaden av konsekvensanalys. Jag och många andra menade att effekterna troligen skulle bli stora och innebära nedläggningar och minskning av verksamhet runt om i landet. Regeringen tog våra invändningar med ro. För precis tre år sedan skrev jag så här i denna tidskrift:
Jag är uppriktigt förvånad över att regeringen inte varit intresserad av att lyssna till oss som arbetar med folkbildning, utan valt att göra dessa omfattande nedskärningar utan hänsyn till konsekvenserna.
Effekterna av neddragningarna blev ganska precis vad man kunde tänka sig. Mängder av verksamheter runt om i landet har upphört.
Nu är konsekvenserna kända. Det känns sällan tillfredsställande i längden att säga ”vad var det jag sa?”, och det känns inte speciellt bra nu heller. Men det måste faktiskt sägas. Effekterna av neddragningarna blev ganska precis vad man kunde tänka sig. Mängder av verksamheter runt om i landet har upphört. Mest uppmärksammat i media är den sk replokalskrisen, som handlar om att replokaler fått stängas i hela landet. Men krisen har drabbat alla andra verksamheter inom alla studieförbund precis lika hårt som musikverksamheten.
Nu, när besparingarna är genomförda och konsekvenserna uppenbara, kommer nya signaler från alla fyra Tidöpartier. Man talar om att öka eller återställa bidragen. Man gör det i varierande ordalag och med varierande precision, men samtliga partier tycks ha förstått att effekterna av neddragningarna blev stora och negativa. Den här omsvängningen är mycket välkommen.
Förhoppningsvis får folkbildningen oavsett hur regeringen ser ut tillbaka de medel vi förlorade under den stora neddragningen, och jag är övertygad om att vi och de andra studieförbunden kommer använda resurserna till att bygga upp ny verksamhet. Det är dock en väl känd sanning att det går fortare och är lättare att rasera något än att bygga upp det.
De senaste årens polariserade debatt och försök att dra in folkbildningen i ”kulturkriget” har varit dåligt för folkbildningen och dåligt för Sverige. Att de partier som beslutade neddragningen nu tycks ha ångrat sig är därför mycket välkommet. Min förhoppning är att vi nu kan få en återgång till den situation vi haft i snart hundra år: En bred politisk enighet kring vikten av att samhället stödjer den fria folkbildningen. Det ger studieförbund och folkhögskolor möjlighet att satsa och planera långsiktigt. Det vore bra för Sverige.
