Den här texten handlar om hur kulturarbetare utbildas. Men den börjar inte i ateljéer eller danssalar utan i Stockholms skärgård, där den succéartade nya TV-versionen av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan utspelar sig. För att en sådan produktion ska bli verklighet krävs en lång rad specialiserade yrkesroller. Skådespelare, filmare, regissörer och manusförfattare är uppenbart. Scenografer, kostymörer, ja hela den långa listan av funktioner som utgör eftertexterna, bidrar med unik kompetens. Men kanske är de allra mest specialiserade yrkesutövarna de som inte syns, utan bara hörs. Jag talar om de musiker som framför Peter Nordahls musik till den nya serien (till viss del en bearbetning av Ulf Björlins originalmusik från 1963). Precis som i originalet på 60-talet skiljer sig musiken i Saltkråkan från samtida musik till TV-serier – den är ett slags modern konstmusik. Musiken är framförd av människor, Kungliga Filharmoniska Orkestern för att vara exakt. För den som vill fördjupa sig i musiken finns den tillgänglig på Spotify. Kompositören Peter Nordahl har haft
vänligheten att visa mig partituret till musiken, där man enkelt kan se
vilka instrument som finns med.
För att försörja de svenska professionella orkestrarna med musiker behöver vi alltså ta vara på våra talanger, helst i unga år.
Den lilla piccolaflöjten är det första instrumentet. Därefter kommer oboe och andra blåsinstrument: Engelskt horn, fagott, trumpet, valthorn, trombon och tuba. Vi hör också pukor och andra slagverk, inklusive xylofon. Harpa och piano kompletterar ljudbilden, liksom stråkinstrument i form av violiner, viola, cello
och kontrabas. För att spela vart och ett av instrumenten på den här nivån krävs en alldeles specifik utbildning och mångårig träning. Om man ska vara petig finns det några instrument där släktskapet gör att man får ett extra instrument på köpet (violin/viola, oboe/engelskt horn), men att växla från violin till oboe eller tvärtom skulle medföra åratal av intensiv fysisk och finmotorisk träning. Att lyckas lära sig något av dessa instrument i vuxen ålder på en nivå som gör att man kan spela i en professionell orkester är i princip omöjligt. För att försörja de svenska professionella orkestrarna med musiker behöver vi alltså ta vara på våra talanger, helst i unga år. Och för att göra det behöver det finnas en fungerande utbildningsväg inom varje instrument, från de första stegen, normalt på en kommunal kultur- eller musikskola, via olika typer av förberedande utbildningar till spetsutbildningen på någon av landets musikhögskolor.
Under ett heldagsseminarium anordnat av MYH (Myndigheten för Yrkeshögskolan) i november var jag med och samtalade om utbildningsvägar
inom Kultursverige, med betoning på de Konst- och kulturutbildningar som MYH ansvarar för. Förutom musikutbildningar finns eftergymnasiala utbildningar
i konst, arkitektur, design, dans, skrivande, instrumentbygge, skådespeleri – ja i princip alla kulturformer. Folkuniversitetet är landets största anordnare av konst- och kulturutbildning, så många från oss var på plats. Min slutsats efter dagen: Tillsammans med vissa folkhögskolor och de konstnärliga högskolorna
utgör Konst- och kulturutbildningarna en avgörande förutsättning för att Sveriges kulturliv ska fungera. Konst- och kulturutbildningar behöver mer uppmärksamhet, mer kännedom och utökade resurser. Ansvariga politiker behöver skaffa sig djupare förståelse för kulturarbetarnas villkor. Kanske kan Saltkråkans succé bidra till det?
