Rätten till god, inkluderande utbildning inom hela EU har hamnat högt upp på den politiska agendan. Det säger chefen för Europeiska kommissionens representation i Sverige, Annika Wäppling Korzinek.
– Nu finns ett högre mål och det har mycket att göra med att alla EU-länder har brist på kompetens – bildning är en avgörande del av lösningen, man ser på den ur ett konkurrenskraftsperspektiv. Och när områden får ett ekonomiskt värde blir det mer på riktigt för beslutsfattare.
Utbildning erkändes formellt som ett område som omfattas av EU:s behörighet genom Maastrichtfördraget 1992. Förenklat kan man säga att EU i dag sätter ramarna för medlemsländernas samarbete inom utbildning. De övergripande målen för arbetet är att se till att utbildningens kvalitet är hög, att det inom EU finns en stor rörlighet i utbildningssyfte, att det finns ett livslångt lärande, ett gränsöverskridande kunskapsutbyte och lika möjligheter för alla.
Sedan 2017 arbetar man för att göra verklighet av ett gemensamt europeiskt utbildningsområde, och nästa år väntas EU-kommissionen under ledning av ordförande Ursula von der Leyen lägga fram en fullständig rapport om European Education Area, EEA.
Medlemsländernas utbildningsministrar har satt upp en strategisk ram som ska vara ryggraden i samarbetet länderna emellan. En central prioritering är att ta itu med ojämlikheten i utbildning och ett stort antal åtgärder har genomförts i hela EU.
– De största knäckfrågorna handlar om resultat i skolan och om hur man ska lyckas öka inkluderingen av personer med låg socioekonomisk status i alla former av bildning, säger Wäppling Korzinek.
Inom ramen har man satt upp sju mål, ett av dem ska vara uppnått redan nästa år – då ska minst 47 procent av alla mellan 25 och 64 år ha deltagit i lärande under det senaste året.
Livslångt lärande är avgörande för att klara en grön och digital omställning.
– Man har förstått att livslångt lärande är avgörande för att klara en grön och digital omställning, att det inte bara går att fokusera på dem som börjar skolan nu, säger Wäppling Korzinek och fortsätter:
– Det är ganska nytt att man i EU-programmen fokuserar på livslångt lärande och vidareutbildning. Jag tror att det är jätteviktigt med de politiska signalerna här, att det finns med i styrdokument för kommissionen där man är tydlig med vikten av mer än bara grundutbildning och högre utbildning. En viktig del är erkännande av annan slags utbildning mellan medlemsstater, så man kan använda utbildning som inte är akademisk i hela Europa.
Den europeiska utbildningspolitiken har förstås inte alltid sett ut såhär. Det var först under 1900-talets två sista årtionden som konturerna av ett utbildningsområde kunde börja anas. Det menar historieprofessor Johan Östling vid Lunds universitet, som är ledamot i styrelsen för Centrum för Europaforskning.
– Under efterkrigstiden var högre utbildning huvudsakligen något de enskilda nationerna hade makt och inflytande över, det fanns ingen gemensam styrning. Men under sjuttiotalet började universiteten inleda samarbeten mellan varandra.
Under åttiotalet byggs en struktur upp, det skjuts till pengar och olika utbytesprogram blir verklighet. Det finns nu en allmän strävan efter internationalisering och Erasmus-programmet är ett viktigt steg som kommer 1987.
Exakt vilka drivkrafterna är som legat bakom framväxten av ett mer sammanhållet utbildnings- och forskningsområde i Europa tycker Östling att forskningen i högre utsträckning bör fokusera på.
– Det studeras mycket policydokument från Bryssel, men vad har åtgärderna fått för praktiska konsekvenser för enskilda grupper av studenter, för lärandet?
Tankarna om ett europeiskt utbildningsområde som nu blir verklighet formulerades egentligen tidigt, enligt Östling. Men det finns anledning att det dröjt.
– Man måste komma ihåg att det EU som växte fram under slutet av 1900-talet var något helt annat än det samarbete som tidigare funnits kring kol, stål och jordbruk. I dag är det svårt att se att internationalisering inte också skulle finnas inom utbildning, men det har inte alltid varit självklart.
Europauniversitet är en del av EU-kommissionens arbete med det europeiska utbildningsområdet. Visionen lanserades efter EU-toppmötet i Göteborg 2017 och innebär att lärande, studier och forskning inte ska begränsas av landgränserna i Europa – och att universiteten ska gå i bräschen för skiftet.
Johan Östling leder forskningsprojektet “The Europeanization of the Universities: Transforming Knowledge Institutions from within, c. 1985–2010” som pågår fram till slutet av 2026.
– Samtidigt som vi ser en fördjupad europeisk integration så sker ett diskursivt skifte i samhället där innovation, forskning och universitet driver samhällsutvecklingen i stället för den industriella produktionen. Jag hoppas fånga hela den här samhällsomvandlingen genom att studera universiteten.
Folkuniversitetets tidigare generalsekreterare Cecilia Palm sitter i dag i styrelsen för International Council for Adult Education, ICAE. Det är en global organisation för folkbildning och vuxenutbildning som representerar över 800 organisationer och arbetar med frågor som rätten till livslångt lärande. Att arbeta med frågorna på såväl global som EU-nivå är viktigt, tycker Cecilia Palm.
Det vi strävar efter är att säkra att även vuxna får utbildning.
Inom ICAE finns medlemsorganisationen European Association for the Education of Adults, EAEA. Deras kansli ligger i Bryssel och därifrån arbetar man för att stärka och synliggöra vuxenutbildningens och folkbildningens roll i Europa. Inför valet till Europaparlamentet 2024 tog EAEA fram tio rekommendationer till EU-politikerna. De handlar bland annat om att investera i och tillgängliggöra vuxenutbildning, att utse en EU-kommissionär för livslångt lärande och att inrätta en arbetsgrupp för livslångt lärande i Europaparlamentet. Man vill att vuxenutbildningens roll i den digitala omvandlingen, den gröna omställningen och en stärkt demokrati erkänns.
– Det livslånga lärande har en avgörande roll att spela. Det är så viktigt att få alla former av utbildning att ingå i samtalen. Och att man underlättar övergångarna mellan olika utbildningsformer – det är ett utvecklingsområde på svensk, europeisk och global nivå, säger Palm.
Ur ett globalt perspektiv tycker Cecilia Palm att Europa som region står ut i sin strävan att mäta bildning, sätta mål och följa upp. Att mäta kan sätta behövlig press, menar Palm. Ett exempel är när EU:s utbildningsministrar förnyade agendan för vuxnas lärande i slutet av november 2021.
– De förstärkte ambitionerna ganska rejält och här är uppföljningarna avgörande – inget land vill stå där med skämskudden på slutet.
En förutsättning för att kunna jämföra olika länders resultat och öka rörlighet är också utvecklandet av olika former av gemensamma valideringar.
Inget land vill stå där med skämskudden på slutet.
Cecilia Palm pratar om arbetet inom ramen för Bolognaprocessen med jämförbara och enhetliga system för högre utbildning, liksom om den europeiska referensramen för kvalifikationer (EQF) som ska synliggöra resultat av lärande från såväl formella som icke-formella utbildningar och arbetsliv. Och om det nyaste området, mikromeriter, som ska dokumentera läranderesultat från kortare utbildningsinsatser och lyfts som en viktig del inom det europeiska utbildningsområdet.
– EU har arbetat mycket med att utveckla standarder för att underlätta övergångar. Dessa ger en bra grund för att prata utbildning länder emellan.
De europeiska mätmetoderna och valideringssystemen testkörs i medlemsstaterna. I Sverige pågår just nu ett samarbete mellan Region Skåne, Folkuniversitetet och andra aktörer som genomför en förstudie för att utforska utvecklingen och implementeringen av mikromeriter i Skåne. Förstudien finansieras genom Europeiska socialfonden+ vars pengar används till att finansiera olika projekt som bidrar till sysselsättning och kompetensutveckling.
De senaste tre åren har Folkuniversitetet med stöd från fonden till exempel drivit projekten Care of Folkbildningen och Fast Care of Folkbildningen för att hjälpa flyktingar från Ukraina att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Fonden är en del av den verktygslåda som används för att förverkliga EU:s mål och politik. För programperioden 2021 till 2027 ligger ett stort fokus på bland annat kompetensförsörjning och gränsöverskridande samarbete.
Ett annat verktyg är Erasmus+, som är EU:s program för internationella samarbeten och utbyten inom områdena utbildning, ungdom och idrott. Under nuvarande programperiod har man en budget om drygt 26 miljarder euro.
– Det handlar om att erbjuda utbildning för alla, säger Mikael Cronwall.
Han är ansvarig för Fotoskolan STHLM, som var först inom Folkuniversitetet att använda sig av Erasmus. Skolans elever har genom programmet möjlighet till både internationell praktik och stipendier till praktik inom EU efter avslutad utbildning.
EU-programmet innebär också en möjlighet att bjuda in internationella gästföreläsare till Sverige och åka utomlands.
– När våra elever är färdiga finns ett arbetsfält ute i världen. Erasmus betyder oerhört mycket för oss som liten skola, både för lärarna som kan bygga ett internationellt nätverk och för eleverna som får helt andra möjligheter.
Sju strategiska mål för det europeiska utbildningsområdet
- Minst 96 procent av alla barn mellan 3 år och åldern för obligatorisk skolstart ska gå på förskola eller vara i barnomsorg senast 2030.
- Andelen unga med högst grundskoleutbildning bör understiga 9 procent senast 2030.
- Minst 60 procent av de nyutexaminerade från yrkesutbildningar ska ha deltagit i arbetsplatsförlagt lärande under sin utbildning till 2025.
- Minst 45 procent av dem mellan 25 och 34 år ska ha en eftergymnasial utbildning senast 2030.
- Senast 2025 ska minst 47 procent av dem mellan 25 och 64 år ha deltagit i lärande det senaste året.
- Andelen 15-åringar med svaga färdigheter i läsning, matematik och naturkunskap ska vara lägre än 15 procent senast 2030.
- Andelen åttondeklassare med svaga färdigheter i data och informationskompetens bör understiga 15 procent senast 2030.
Källa: EU-kommissionen
