Dans för parkinson – eller mot parkinson som Majgull Axelsson föredrar att säga – har varit ett elixir under de fyra år som hon har levt med diagnosen. Hon förklarar att dansen är uppiggande och frigör endorfiner, men minst lika viktigt är att det är ett tillfälle att möta andra med sjukdomen.
– Man blir helt enkelt glad av att dansa och av att träffa andra som man kan dela sina erfarenheter med.
Hur upptäckte du dansen?
– Genom att jag blev medlem i Parkinsonförbundet. På deras hemsida rekommenderades tre aktiviteter: boxning, bordtennis och dans. De två förstnämnda var inte tänkbara för mig, men dans har jag alltid tyckt om, så det kastade jag mig över.
Majgull Axelsson är en lovordad och prisbelönt författare, med böcker som har översatts till tjugotal språk dessutom. Däremot saknar hon helt talang för att dansa, enligt egen utsago. Dock är dansen prestationsbefriad, det enda viktiga är att man försöker.
– Stämningen i gruppen är tillåtande, det är rentav okej att släppa fram sorg och ilska om det är vad dansen utlöser, säger Majgull Axelsson. För henne själv ger dansen dock enbart positiva känslor.
– Jag gillar fri dans, men motoriskt är jag totalt underutvecklad, rentav jättedålig, säger hon med ett skratt.
– När alla andra går till höger går jag till vänster.
Mötena är som sagt väl så viktiga som dansen. Majgull Axelsson drar dråpliga historier med seriös underton, som hon har fått sig tilldelade från andra, under måndagarna på balettakademin.
Jag gillar fri dans, men motoriskt är jag totalt underutvecklad, rentav jättedålig.
En handlar om kvinnan som hade svårt att vända sig i sängen – men halkade ned på golvet så fort problemet skulle avhjälpas och det bäddades med blanka lakan. Friktionen saknades plötsligt.
Ett annat minne är kvinnan som brukade sitta i rullstol vid danserna, men som en dag klev upp på golvet. Nya mediciner hade gjort henne bättre.
– Det görs så många och hoppingivande framsteg inom forskningen idag.
En tredje historia handlar om en äldre dam som, i likhet med flera andra medicinpåverkade, hade hallucinationer. Gamla bekanta uppenbarade sig – men nonchalerades likväl av kvinnan som genomskådade figurerna.
– Jag hade ju ett tag en väldig ångest kring hallucinationer, en vanlig biverkan av medicinerna, sådant kan ju drabba en författare som har en livlig fantasi. Men den här kvinnan gjorde stor nytta genom att vara så avspänd inför sina syner.
Majgull Axelsson har själv inga hallucinationer. Vid ett möte som detta känns hon påfallande frisk och vital. Hon tar sin medicin fem gånger varje dag. Hon erinras också om att hon har en av de mildare varianterna av Parkinsons sjukdom, eller av Elake Herr P. som han ofta kallas till vardags.
Smeknamnet Elake Herr P. används även flitigt i Majgull Axelssons allra senaste bok, Svalornas flykt, där hon på författarmanér gestaltar och omsätter sina nya erfarenheter av parkinsons i fiktion.
Hur märker du av sjukdomen idag?
– Jag har accepterat den, men i början ville jag inte ta in beskedet. Jag går långsammare, men det påverkar inte promenaderna med min hund Svea, som själv går långsamt och stannar för att nosa på allt. Däremot blir jag blir irriterad på att jag skriver långsammare och att ett ”m” på tangentbordet kan bli ett ”mmmm”.
– Jo, och sedan har jag blivit stresskänsligare, vilket jag känner av när jag ska göra framträdanden. Då behöver jag ta en halv extra tablett för att behålla balansen.
Jag föddes mer eller mindre in i ett politiskt seminarium.
Ett socialt patos har i alla år varit ett signum för Majgull Axelsson, som flitigt har gett ut böcker sedan 1986. Det stora genombrottet kom med Aprilhäxan 1997. Om det blir flera böcker återstår att se, men hon tänker försöka. Hennes nästa projekt är hemligt. Så då blickar vi i stället tillbaka.
Vilken av dina böcker är du mest nöjd med?
– Jag heter inte Miriam. Den handlar om romerna, vad som hände med romerna under Förintelsen och hur vi i Sverige förhöll oss till dem efteråt. Det är en skamlig historia som vi inte ska glömma!
Förintelsen lyfts fram i boken, men även Jönköpingskravallerna 1948 när svenska medborgare på gatorna hetsade mot romerna. En historia som Majgull Axelsson kom i kontakt med när hon jobbade på Smålands Folkblad på 1960-talet och som hon har burit med sig sedan dess.
– Jag gjorde en gedigen research, reste till Auschwitz och Ravensbrück, läste, läste och läste samt gjorde en mängd intervjuer. Historien är så skamlig, och jag är stolt över att jag skrev boken!
På frågan om vilka som betytt mest svarar Majgull utan tvekan maken Janne och deras två barn. Men på tal om bildningsarvet tonar två andra gestalter fram. Mamma var bokläsare, pappa en diskuterande människa.
– Jag föddes mer eller mindre in i ett politiskt seminarium, min pappa var oerhört engagerad i ABF. Hemma pratades det ständigt om hur det hade varit och hur det hade blivit i samhället.
