Regeringens bidragssänkning för studieförbunden fortsätter tyvärr under 2025 trots att de negativa effekterna blir mer och mer uppenbara. Det måste ändå ses som ett ljus i mörkret att regeringen nu inte aviserar ytterligare besparingar för 2027, utan att den nya, lägre bidragsnivån för 2026 kvarstår.
Folkbildningsrådets bidragsbesked för perioden 2025-2027 presenterades i början av september. Det fanns en stor spänning kring vilka effekter en förändring från ett kvantitativt till ett kvalitativt system skulle få. Den mediala uppmärksamheten kring beslutet kom att riktas mot det faktum att det minsta studieförbundet Ibn Rushd inte tilldelades något bidrag alls på grund av organisatoriska svagheter och bristande kapacitet. Utan Ibn Rushd riskerar folkbildningen att få ännu svårare att nå delar av befolkningen.
För Folkuniversitetets del blev det första bidragsbeskedet inom ramen för det nya kvalitativa systemet en stor framgång. Det är glädjande, men innebär förstås också ett stort ansvar att förvalta de medel vi får på ett sätt som resulterar i så mycket högkvalitativ folkbildningsverksamhet i hela landet det bara går.
Studieförbunden och folkhögskolorna är allt annat än viljelösa organisationer som följer instruktioner från stat och myndigheter.
Folkbildningsutredningen presenterades av Christer Nylander i juni, och den bejakade den nuvarande ordningen med ett självständigt Folkbildningsråd mellan staten och de enskilda folkhögskolorna och studieförbunden. Utredningen gav också uttryck för en syn på folkbildning som ligger nära den Folkuniversitetet stått för i nära ett sekel, att folkbildningspolitiken bör se den enskilda individens möjlighet till bildning som det centrala, snarare än att utgå från samhällsklasser eller olika intressegrupper. Folkuniversitetet har också konsekvent sett bildning och utbildning som nära sammankopplade, en syn som tidvis varit kontroversiell inom folkbildningen. Även här sammanfaller utredningens slutsatser med Folkuniversitetets syn. Utredningen befinner sig nu på remiss, så det finns en kvardröjande oklarhet om vad den resulterar i på sikt.
I en så här intensiv ström av händelser i omvärlden är det lätt att ryckas med och se studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet som ett resultat av vad regeringen, folkbildningsutredningen och Folkbildningsrådet gör. Men studieförbunden och folkhögskolorna är allt annat än viljelösa organisationer som följer instruktioner från stat och myndigheter. Utifrån våra olika profiler sprider tusentals medarbetare bildning, utbildning och kulturupplevelser till hundratusentals människor och bidrar därmed på ett mycket positivt sätt till samhället. Detta i en tid när samhället har väldiga behov av komplement till den offentliga utbildningen för vuxna.
