läs också:

Varför ge sig på kulturen?

Bild: istock
7 oktober, 2021
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
När kulturens folk någon enstaka gång ryter till och säger att nu är det nog med nedskärningar – då får de ofta höra att de utgör ”ett sär­intresse”. En klick oklippta och ansvarslösa fri­passagerare. Och förslag på skattesänkningar brukar inte gälla försvaret, infrastrukturen eller ens skolan. Man talar hellre om – kulturen.
Bild: istock
7 oktober, 2021
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Statens ynkligaste utgiftsområde är alltså det exempel som ständigt åberopas för varför människor ”faktiskt” borde betala själva. Städhjälp i det egna köket och gräsklippning på tomten har subventionerats rikligt – under samma period som en liten slant för att underlätta museibesöket eller teaterbiljetten ifrågasatts eller helt enkelt avskaffats. De ivrigaste sänkarna har inte stannat där – de vill även radikalt skära ned public service-medier och minska det offentliga stödet till folkbildningen, två områden där kulturen tar stor plats.  Denna selektiva iver har alltid förundrat mig. Vad gör kulturen egentligen för ont? Och hur mycket kan man egentligen spara på att osthyvla i den lilla kulturskanken?

Ja, varför ge sig på den sämst betalda delen av samhällslivet? Kanske för att den är ganska viktig. Det som sker i kulturen får ibland vingar. Det människor talar om är i hög grad sådant de möter i medierna. Det de uppfylls och besjälas av är sådant de läst i en bok nyligen eller mött på teatern eller i film eller musik. Det människor sällan kan tänka sig att leva utan – drama, passion, spänning, insikt, förundran, omvändelse, salighet, skönhet, bildning – det har nästan alltid sin grund i det som kulturen svarar för.

 

Kulturen är en flugviktare som kan knocka den tjock­skalligaste tungviktare.

Kultur och oberoende medier betyder att människor kan tändas till vrede över världens tillstånd, att deras medkänsla väcks, att de inser att de har ett samvete. De får veta sådant som några vill gömma undan. De förstår att de inte är en ensam atom utan att de ingår i något större och att de har en egen röst som kan användas. De blir kort sagt medborgare. Som kan vilja något mer än att äta, sova, dö och bidra till tillväxten.

Kulturen är en flugviktare som kan knocka den tjockskalligaste tungviktare. Göra narr av den mäktigaste. Hänga ut den uppblåste.  Att den lilla kulturen kan åstadkomma så mycket och betyda så mycket för miljoner människor, ja egentligen alla människor. Det kan väl ingen vara emot?

Eller också är det just det man är emot. Därför att den har så mycket osynlig makt, som samhällets djupaste samvete och sanningsvittne. Det man till slut inte kommer förbi. För att den ger oss människor ord, känslor och tankar för att fråga oss: blev det bra så här? Är detta ett värdigt liv?

Sverker Sörlin, Folkuniversitetets ordförande

Och så var det demokratin. Kulturens anslag motiveras nästan alltid med att de stärker demokratin. Annars inte en spänn. Det uppdraget tynger inte flygplatserna, arbetsmarknaden och sjukvården och allt annat som skatter betalar. Inte ens köksstädningen och gräsklippningen avkrävs detta uppdrag som motprestation för sina växande subventioner. Men för sin fattiga lott ska kulturen också ta hand om detta det dyraste av ord. Och man gör det! Hur kan någon vara emot det?

Kanske just därför. Demokrati i ordets djupaste mening innebär att människorna inte bara bryr sig om sig själva utan hela sitt samhälle, sin nästa. Söker det gemensamma bästa. En sådan känsla för det gemensamma får de inte med modersmjölken, och kanske inte heller kring matbordet i ett RUT-städat kök. Och i all synnerhet inte av de mäktiga uppblåsta tjockskallarna. Den känslan hålls vid liv av kulturen.

Och allra bäst görs det utan ropande av ordet. Kulturens medmänniskor är professionella och de gör demokratin starkare genom att göra vad de kan så bra de kan. För demokrati är inget slagord eller en box att ticka av, utan en livsform, en kultur. Utan kulturen skulle demokratin riskera att förtorka – till, just precis, en massa särintressen. Vi skulle äta, sova, kanske öka tillväxten – och dö av leda.

Det fristående studieförbundet

Folkuniversitetet är ett studieförbund som bedriver folkbildning och vuxenutbildning på ett 100-tal orter i Sverige. Vi uppbär statsbidrag för de delar av verksamheten som är folkbildningsarbete. Folkuniversitetet drivs i stiftelseform och utan vinstintresse. Folkuniversitetet är partipolitiskt obundet och fristående från religiösa och fackliga intressen. Folkuniversitetet består av fem olika stiftelser med säte i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Umeå. Därtill finns ett gemensamt förbundskansli. I våra styrelser sitter representanter från universiteten, studentkårerna och Folkuniversitetsföreningen.
liknande läsning:

Tack!

Du är nu anmäld till Tidskriftens nyhetsbrev.