Ett krig kräver en viktig mental omställning. När det gäller olyckor eller katastrofer i fredstid är tanken något förenklat att staten kommer och räddar dig. Men när det gäller större kriser eller krig som presenterar ett större och mer existentiellt hot så är det tvärtom var och ens skyldighet att hjälpa samhället att fortsätta fungera.

Detta kan låta hårt och deprimerande att höra. Krig är en händelse som för med sig ett omätbart mänskligt lidande som aldrig får förringas eller förskönas. Samtidigt har både människor och samhällen en makalös förmåga att klara av det mest extrema. Både under terrordådet på Drottninggatan och under pandemin kunde vi se hur människor slöt sig samman för att hjälpa andra. Denna effekt är än större under krig. Samhällen faller inte i anarki utan svetsas samman för kollektivets bästa.

Ett exempel på krigets paradoxala effekter är att förekomsten av depression och antalet självmord tenderar att minska. Allmänhälsan blir bättre samtidigt som människor skadas och dödas. Detta kan för många låta konstigt, även rent av eller utav provocerande. Men när människor är engagerade i ett socialt sammanhang och löser en viktig uppgift så tenderar de både att fungera och må bättre. På samma sätt ökar betydelsen av institutioner som exempelvis frivilliga försvarsorganisationer, ideella organisationer, studieförbund, lokala grupper och spontana initiativ. Under påfrestningar på samhället söker människor ofta en samhörighet för att kanalisera sin vilja att bidra.

Det går inte att följa någon checklista eller Ikea-manual i hur man ska agera eller vem man ska samarbeta med. Den som påstår det ljuger. Vi är alla unika som personer och har varierande förutsättningar i våra liv. Men vi kan lära oss mer om hur individer och samhällen reagerar och ta del av fallstudier hur moderna städer hanterat krigets påfrestningar. Det kommer aldrig ta bort påfrestningen om det värsta händer. Men det kan bidra till att göra den mer hanterbar.

David Bergman, överstelöjtnant och doktor i psykologi.