I en liberal demokrati är det sunt med skilda åsikter som bryts mot varandra. Helst ska dock om kärnkraft, migration, klimatförändringar och andra stora frågor också utgå från en faktagrundad verklighetsbeskrivning.
Men i flera debatter och sociala forum har nyanserna och faktabasen försvunnit. Personangrepp ersätter argument.
Den affektiva polariseringen – som mäter det känslomässiga avståndet mellan flankerna på åsiktstorget – har ökat i Sverige sedan 2010. Däremot har den ideologiska polariseringen – som mäter folks uppfattningar på en höger-vänster-skala – samtidigt legat stilla.
Så, bilden är motstridig, volymen har vridits upp, men det är inte självklart att det betyder att polariseringen har ökat. Låt oss lyssna till vad några akademiker författare och folkbildare har att säga om klimatet.
Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap, opinionsforskare, och kommentator vid SVT:s valvakor, är först ut.
– Vi har alltid haft en stark ideologisk polarisering, dock inte alltid affektiv. Vi har fortfarande inte nått rekordnivåer vad gäller affektiv polarisering. Vi hade höga nivåer även 1979 och 1982.
Då var kärnkraften och löntagarfonder stora frågor på agendan. Ingen som följde debatten då har glömt duellerna med Palme, Fälldin och Adelsohn i huvudrollerna. Nu är frågorna delvis helt andra.
Det spelar roll hur man uttrycker sig och om man demoniserar sina motståndare.
– I dag har vi ideologiska konflikter om kulturella värderingar: migration, identitet, nationalstat och gränser. Frågor som Sverigedemokraterna har haft stora framgångar med, säger Henrik Ekengren Oscarsson.
Forskningen visar att den affektiva polariseringen drivs på av politikens aktörer främst, låt vara att affekten ökat även bland väljarna.
– Det spelar roll hur man uttrycker sig och om man demoniserar sina motståndare.
Statsvetarprofessorn är kritisk mot flera tendenser idag. Konstruktiva meningsutbyten är demokratins livsluft, säger han. Det handlar om att visa grundläggande respekt för människor som tycker annorlunda än en själv.
– Då ska man inte idiotförklara, fultolka, påstå att motståndare gör saker med berått mod eller medvetet vill förstöra Sverige. När de pratar så i riksdagen visar man att det är grönt ljus att tala på det här sättet. Politiken som är en förtroendebransch skjuter sig själv i foten.
Sverige är ändå inte lika polariserat som USA, understryker Henrik Oscarsson Ekengren. Vi har tillbakahållande faktorer – samförståndskultur, media som når större delen av befolkningen och en hyfsad mångfald bland medierna. Det spelar roll.
– Det är svårt att hävda att vi lever i helt olika mediebubblor. De flesta konsumerar media från olika håll. I USA däremot matas bara en mediabild till dig.
Ibland påstås också vårt flerpartisystem dämpa polariseringen genom att erbjuda flera alternativ. Men statsvetaren är av en annan uppfattning. Här ser han en tydlig polarisering.
– Det stora problemet är att våra förtroendevalda trilskas med att dela upp sig i två lag. Det skapar en miljö där det är lättare att definiera varandra och därmed skapa en förutsättning för affektiv polarisering.
Den politiska diskussionen på sociala medier, exempelvis X (tidigare Twitter), är bedrövlig, anser Oscarsson. Samtalet har ersatts av skyttegravskrig.
– Det finns ingen intellektuell nyfikenhet, man skyddar sina vallgravar. Här ser man en perverterad bild av en folkopinion, vanliga människor är underrepresenterade. Ur folkbildningssynpunkt finns inget att hämta där.
Det råder idag en avsaknad av normativa opinionsbildare och gemensamma informationskällor.
Var förs då de konstruktiva samtalen i dag?
– Det bästa är att gå till folks köks- och lunchbord där man pratar politik.
Jonas Hansson, docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, anser också att konfliktnivån flera gånger har varit hög. Han nämner försvarsstriden 1914, nyvänstern runt 1970, löntagarfondsstriden på 1980-talet och invandringspolitiken på 2010-talet. Varje historisk tidpunkt är unik, även om likheter kan förekomma, betonar han. Man måste också ta hänsyn till hur medierna verkar i olika tider, säger han.
– Man bör skilja faktisk polarisering från debatten om polarisering. De kan överlappa varandra, men behöver inte göra det. Mediernas agerande spelar här en viktig, och otillräckligt utforskad, roll.
Det nya mediesystemet försvårar jämförelser bakåt i historien och klarlägganden om det har funnits motsvarigheter till ”filterbubblor” tidigare, säger Hansson.
– Filterbubblor uppfattar jag som något som hör ihop med vårt nuvarande mediesystem. Det råder idag en avsaknad av normativa opinionsbildare och gemensamma informationskällor, som tidigare har funnits.
Delar du samhällsvetaren Henrik Oscarsson Ekengrens uppfattning att vi har tillbakahållande krafter i Sverige? Konsensuskultur, gemensamma medier, relativt hög utbildningsnivå. Faktorer som åtminstone delvis saknas i ett stort land som USA.
– Historiskt sett ja. Sverige förändras snabbt och det är möjligt att den här strukturen kan hålla i sig. Det är inte bara en mentalitetsfråga utan sammanhänger också med centraliseringen till Stockholm.
– Om polarisering har något att göra med oenigheten om vägen framåt så undviker man lättare den typen av konflikter i ett litet land. Ta beslutet om Nato-inträdet till exempel.
Det råder idag en avsaknad av normativa opinionsbildare och gemensamma informationskällor.
Anna-Karin Lindblom är generalsekreterare för Folkbildningsrådet. Hon säger att studieförbunden ännu idag har en viktig roll att spela. De bidrar till att stärka den demokratiska dialogen och motverka polariseringen. Studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram ger människor möjlighet att utbyta tankar och erfarenheter.
– Folkbildningen stärker det kritiska tänkandet genom en pedagogik där deltagarna ofta själva är aktiva i utforskandet av kunskap. På så sätt får deltagarna inte bara del av bildning och utbildning utan tränas också i att analysera, värdera källor och reflektera.
Studieförbunden är också demokratiskt byggda organisationer som är tätt sammanvävda med civilsamhället i stort, säger Anna-Karin Lindblom.
– Det innebär många möjligheter till demokratisk skolning för den som vill påverka.
Emma Stenström är docent vid Handelshögskolan och författare till Bubbelhoppa, som utsågs till årets HR-bok 2024. Hon lanserar där en metod att förstå människor som man annars aldrig möter. Bryta bubblor och motverka polarisering. Hon praktiserar sin metod i undervisningen, och har prövat den även på chefer. Hon påpekar ödmjukt att hennes metod för att skapa givande möten mellan olikheter inte är den enda.
– Jag tror att det finns många folkbildare som redan arbetar i samma anda som jag, så vi kan nog lära av varandra. Jag tycker att organisationer som LärOlika är jätteduktiga liksom många internationella initiativ, som More in Common, Braver Angels och liknande.
Gemensamt för alla metoder är att lära av varandra. Världen blir större när man konfronteras med nya, annorlunda tankar.
– Det går att få större utväxling av samverkan- och samarbetsprojekt om vi bara blir lite bättre på att ställa frågor och lyssna på varandra. Det är bra för oss som individer, men kanske ännu viktigare för organisationer och samhällen.
– Det handlar om att skapa nyfikenhet på den som tänker, lever, tycker annorlunda än vi själva. Och träna enkla forskningsbaserade förmågor för att enklare förstå andra och själv göra sig förstådd.
Själv lämnade Emma Stenström en ”bubbla” när hon för en tid flyttade från Södermalm till Akalla/Husby. Miljöombytet gav nya insikter om samhället och om henne själv.
– Det var kärleken som fick mig att flytta. Det som sedan hände var att mina fördomar ställdes på ända. Jag var aldrig rädd. Jag kunde gå från pendeltåget genom Husby mitt i natten och känna mig trygg. Jag är räddare när jag går hem på Södermalm mitt i natten. Likaså kunde jag lämna dörren olåst, vilket jag aldrig skulle ha gjort på Hornsgatan.
Ändå flyttade Emma Stenström tillbaka till innerstan. Hon fick hemlängtan.
– Jag kände mig inte särskilt hemma i orten. Med jämna mellanrum fick jag vänliga frågor om vad jag gjorde där. Jag passade inte riktigt in. Jag tyckte att det var jobbigt att pendla, jag längtade hem till Södermalm.
– Men det handlade mer om en längtan hem än att orten var hemsk. Jag tror faktiskt att det hade varit jobbigare att flytta till Saltsjöbaden. Lika långt bort och inte alls lika intressant. Jag är glad att jag prövade och fick en annan relation till Järva.
Folke Tersman är professor i filosofi vid Uppsala universitetet. För två år skrev han, tillsammans med Stefan Einhorn Tillåt mig tvivla. I boken slog de båda ett slag för sansat tänkande.
Inte minst den heta debatten runt den svenska coronastrategin, där Stefan Einhorn spelade en aktiv och kritisk roll, påverkade dem att undersöka hur det går till när vi skapar oss en uppfattning.
Vilka lärdomar tar Folke Tersman med sig från coronadebatten?
– Hur lätt människor, även högutbildade sådana, har att dra förhastade slutsatser när det finns lite relevant data och bevisning.
I boken skriver du att alla människor har ett ansvar att försöka tänka rätt. Kan du utveckla ett argument för den uppfordrande hållningen?
– I en demokrati har alla medborgare en plikt att bidra till att beslutsfattandet i samhället blir så bra som möjligt. Det förutsätter att man informerar sig om de frågor som det fattas beslut om.
Det viktiga är att reflektera över och inse att man är sårbar för sådan påverkan, som inte helt kan undvikas.
Alla har vi våra begränsningar till att förstå, oavsett hur mycket vi anstränger oss. Men en insikt om hur våra uppfattningar bildas skadar inte. Folke Tersman betonar två faktorer: kunskap och relationer. Människan är en lärande varelse, men även socialt påverkbar.
– Det viktiga är att reflektera över och inse att man är sårbar för sådan påverkan, som inte helt kan undvikas.
Ellen Keys ofta åberopade berömda sentens för att definiera vad bildning är lyder: ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt”?
– Jag gillar Sverker Sörlins tanke om att bildning är en fråga om att ”tänka tillsammans”.
Folke Tersman är lika skeptisk till sociala medier som Henrik Oscarsson.
– Jag undviker dessa kanaler helt. Försöker använda andra sätt att uttrycka mina åsikter, gärna i sammanhang där man träffar de man kommunicerar med öga mot öga, det brukar gynna ett bättre samtalsklimat.
